Ett oväntat och olustigt erkännande

Igår fick jag ett sms från Miss Orange. Det var det vanliga intervallet på 2-3 månader. Hade hoppats hon skulle låta mig vara i fred sedan senast hon hörde av sig. Denna gång var det ett mer fylligt och innehållsrikt meddelande än tidigare men det förändrade inte det faktum att jag blev illa till mods och fick ont i magen. Jag blev frånvarande som jag alltid blir när hon hör av sig och jag gillar inte att hon ska påverka mitt liv när jag bett henne låta mig vara ifred.

”Jag har nyss läst dina brev. Jag reagerar annorlunda på dem nu än när jag fick dem för 2,5 år sedan. Jag är nog lite närmare den process du då befann dig i.

Allt är ju annorlunda eftersom jag har mina andra grundproblem, men mycket är likt. Så som vi var, så som jag fortfarande tyvärr är. Jag har kört några varv till i sex-relations-bekräftelsesnurran, men nu är det svårt, jag är för trött på det och har genomskådat för mycket och för mycket har nästan identiskt upprepat sig.
Det känns som om hela allt med det förlorat sin dragningskraft. Så starkt och ursprungligt behov att det förmodligen tar tid. Men. Jag är lugn och fridfull i att vara ointresserad. Uppdaterar inte min profil, söker inget nytt, tänker inte på potentiellt ”nytt” med pirr. Inte intresserad av bdsm eller relationer alls . Vill vara ensam och lägga tid på saker som för mig framåt.
Nå. Ville bara säga det. Att du hade poänger och identifierade saker jag inte ville ta till mig då, men nu. Med smärta.
Jag hoppas din resa varit läkande och att du mår bättre än då. Önskar dig allt gott.
/M ”

Jag känner ingen glädje eller tillfredsställelse över hennes nyvunna insikter och jag känner inte att det kommer förändras oavsett vad hon skriver. Så länge hon har en profil på DS så kommer hon aldrig kunna förändras, så väl känner jag henne.

Jag förstår som vanligt inte hur jag blir involverad i hennes liv när jag inte önskar någon delaktighet. Jag får allvarligt överväga att byta telefonnummer igen trots allt.

Det finns 3 punkter jag tycker hon borde fundera på angående mig:

• Varför hon alltid hör av sig till mig i intervaller om 2-3 månader.
• Varför hon fortsätter höra av sig när jag bett henne att inte göra det och jag dessutom aldrig svarar på det hon skickar.
• Är det så att jag betyder mer för henne än vad hon vill inse och det är därför hon inte släpper taget om mig.

Inga onda stalkeravsikter

I förra veckan, såg jag på min mobil att jag hade ett missat samtal från ett nummer som var obekant för mig. Jag kollade på Hitta och Eniro men det gav inga träffar. Personen ifråga hade inte lämnat något meddelande men eftersom jag befann mig på jobb så tog jag jobbmobilen och ringde upp numret. Jag fick en olustig känsla när jag hörde jingeln ”It’s a magic number”,  i luren, och än mer obehag fick jag när telefonsvararen gick igång. Det visade sig vara Miss Orange som hade ringt mig. Tydligen har hon skaffat nytt mobilnummer för det gamla känner jag igen.

Strax efter att jag hade ringt upp numret så ringde min jobbmobil, eller snarare telefonen som är knuten till min tjänst. Jag kunde se på displayen att det var hon som ringde med sitt nya nummer. Jag svarade så klart inte men undrade om det fanns en telefonsvarare kopplad till numret som gjorde att hon förstod att det var jag som hade ringt. Jag provade därför att ringa upp mig själv, fick då en röst som sa på engelska och tyska att numret inte kunde nås för tillfället, vilket stämde väl eftersom jag var utomlands.

Jag bannade mig själv en kort stund för att jag var så orutinerad att använda jobbmobilen. Det är inte likt mig att göra såna misstag. Jag hade kunnat använda min ”Blocket-telefon” istället, dvs mitt kontantkortsnummer som används för Blocket och nya kontakter på dejtingsidor.
Några minuter senare fick jag ett sms på jobbmobilen med följande text:

”Ville bara säga hej, höra hur det var, skickade dig en tanke i värmen. Inga onda stalkeravsikter. 🙂 ”

På nåt sätt är det komiskt att hon definierar sig själv i sms:et. Detta var 3:e gången sedan februari som hon hört av sig. För mig är det stalking hon sysslar med, då jag inte hört av mig överhuvudtaget till henne på snart två år trots att hon vanligtvis hört av sig med 3-månadersintervaller. Detta är dock ett undantag såtillvida att hennes behov av att höra av sig har varit större än vanligt.

Jag har bett henne sen tidigare att inte höra av sig till mig och att radera mitt nummer, och hon har själv lovat att låta mig vara ifred samt radera mig. Därför är det helt otroligt att hon fortsätter höra av sig. En normal människa skulle antagligen inte fortsätta med envägs-kommunikation i nästan två års tid utan att förstå att han/hon är oönskad. Jag tycker hon gör sig själv till åtlöje men mest av allt tycker jag det är respeklöst av henne.

Jag skulle verkligen vilja veta varför hon inte kan släppa taget om mig, men jag vet också att ett sånt svar inte finns att få. Hon skulle inte kunna leverera nåt som är begripligt. Det är bara att gilla läget att jag har en egen stalker och känna mig smickrad.

Av en ren slump när jag letade bild hittade jag till en blogg som handlade om kvinnor som misshandlar män, där tydligen borderline var ett inslag. Jag ska kanske vara glad vår relation inte var våldsam.

Leva som man lär

Jag har varit inne i en period där jag känner att jag inte riktigt lever som jag lär. Jag vill inte klanka ner på mig själv men det har varit en del saker som går stick i stäv med hur jag vill ha det. Jag lever inte upp till mina värdegrunder. Jag är inte så snäll mot mig själv som jag önskar.

Jag känner att jag brister i min kommunikation med en del människor. Jag säger inte riktigt det jag vill utan är väldigt svävande och diffus. Det blir inte bra för varken mig själv eller andra utan det uppstår mest en frustration. Saker blir inte sagda.

Jag har dessutom blivit försiktig av mig och en aning ängslig. Jag upplever det som att jag inte tar för mig på det sätt jag önskar. Jag har även skärmat mig lite socialt och träffar inte vänner på det sätt jag vill. Jag tror en del av det beror på mitt jobb. Där är så rörigt att jag blir helt matt. Därför borde jag ta tag i mina coachingplaner men jag är feg och försiktig. Jag hittar problem istället för att se möjligheter. Kanske löser sig allt då jag förmodligen blir varslad om några månader på grund av av omstruktureringar. Då får jag automatiskt den kick jag behöver för att ta mig för saker. Så länge jag har ett jobb är det lätt att bli bekväm och lat. Jag tror detta är en bra möjlighet för mig.

Jag känner mig överlag rätt missmodig och extra tungt blir det alltid när det är helgdagar av någon anledning. Då vet jag att många firar med sina nära och kära men några såna har inte jag. Jag stannar hemma istället. Det får mig att känna ett utanförskap som jag inte gillar. Jag vill träffa en tjej och göra saker ihop men det händer inte. Jag möter inte rätt tjejer.

Jag behöver jobba med mig själv lite grann och även träffa mina coacher. Det var ett tag sedan sist och det är tyvärr så lätt att falla i gamla mönster. Jag har fastnat lite i sexträsket igen även om det är mer återhållsamt än tidigare. Jag tycker det upptar för mycket av min tid och det får mig inte att må bra. Vid ett tillfälle lyckades jag ha sex med två olika tjejer inom loppet av ett dygn.Förr i tiden hade jag tyckt det var spännande, nu kändes det mest dumt och onödigt.

Jag har även försökt mig på att ha sex när jag är riktigt berusad. Jag har aldrig gillat eller ens lyckats genomfört det tidigare så jag vet inte vad som fick mig att göra ett nytt försök nu. Resultatet var dock som alltid mest en extra dålig baksmälla. Jag vill njuta av det jag gör och det är inte möjligt när jag är tokfull, det blir mest omdömeslöst och pinsamt. Nåväl, det var en rolig kväll trots det.

Förhoppningsvis kan den annalkande sommaren med värme och ljus få mig på bättre tankar och beteenden. Jag hoppas det åtminstone. En sommarromans hade varit toppen.

Mind the gap

För en tid sedan var jag i London. Det var helt fantastiskt, som alltid. Jag gillar verkligen den staden. Denna gång hann jag med att gå på fotboll, se en musikal och shoppa en del. Jag har fortfarande inte fått se en vinst med Arsenal så jag får ta en resa till London till hösten igen. Tredje gången gillt hoppas jag. COYG!

Nu har jag sett de flesta sevärdheter i London som jag är intresserad av att se så det är skönt att bara strosa runt och kolla läget. Ta tunnelbanan till nån station och kliva upp och se hur det verkar där. Verkar det trist tar jag mig bara någon annanstans.

Denna gång bodde jag på samma hotell som när jag var där med C hösten 2010. Jag trodde det skulle kännas märkligt men det var inget som störde mig alls. Däremot tyckte jag det var trist att inte ha någon att dela upplevelsen med. Jag trivs bra i eget sällskap och få göra saker i eget tempo men visa saker, som att t.ex. äta och se en musikal är roligare om man är två tycker jag.

Jag skulle verkligen vilja träffa en tjej som jag kan dela saker med men tyvärr hittar jag inte den typen av tjejer. Jag hittar mest deprimerade och arbetslösa tjejer, som t.ex. borderlinetjejen och hon i Hbg. Då blir det svårt att göra saker tillsammans när man är i helt olika faser i livet. Jag har varken råd eller är intresserad av att betala för en annan människas liv och leverne. Jag kan gärna bjuda på fika eller middag ibland men inte hela tiden. Jag vill kunna unna mig annat för pengarna. Dessutom blir det ingen bra balans när bara en person har pengar. Jag skulle inte själv vilja att någon betalade allt för mig för jag skulle bara känna en jobbig tacksamhetsskuld, hur välmenat det än var.

Där jag befinner mig nu har jag inte tålamodet att vänta in en tjej så hon får ordning på sin tillvaro. Då får jag söka mig vidare istället. Någonstans måste det finnas en tjej som är stabil, har ordnad ekonomi och som är sexuellt openminded. Frågan är bara var jag ska hitta henne. Jag tycks hela tiden leta på fel ställen.

En aning överraskad

Igår när jag vaknade hade jag ett sms på min telefon från ett nummer som var alldeles för bekant. Miss Orange hade valt att höra av sig igen. Tidigare har hennes kontaktförsök gått i 3-månaders perioder, bortsett från senast då det tog nästan 6 månader och jag trodde jag blivit kvitt henne för gott. Nu var det knappt 2 månader sedan sist. Det gjorde mig en aning överraskad, dock inte på ett positivt sätt.

Jag tyckte det var jobbigt eftersom tjejen från Hbg var hos mig och jag har en tendens att bli frånvarande när jag får dessa oönskade sms. Denna gång var det dock inte ett komplett meningslöst sms utan syfte, nu uttryckte hon vad hon ville.

”Jag är i Malmö. Vill du ta en kaffe?”

Som vanligt valde jag att inte svara på hennes sms. Jag ska dock erkänna att jag funderade en del på om jag skulle ta en fika med henne trots allt, men när jag lyssnade in min kropp så var den bara full av obehag, alltså avstod jag även om snuskdelen av mig ville svara på hennes sms.

Jag funderade även på att åter igen påtala att hon inte ska höra av sig, och även en del andra saker, typ att jag träffar en tjej för tillfället, men jag har ingen skyldighet gentemot henne. Jag är inte heller intresserad av att starta något med henne. Jag har försökt tidigare men jag når inte fram, det tar bara onödig energi i anspråk. Jag har klargjort för henne vid ett antal tillfällen att jag inte vill ha någon som helst kontakt med henne. Likväl mår jag dåligt av att ignorera henne, jag anser inte man ska behandla människor så. Jag skulle inte själv vilja att någon gjorde så mot mig. Vad jag glömmer bort är att jag inte bett henne höra av sig, tvärtom. Hon får ta ansvar för att hon skickar sms till mig och sedan inte får något svar. Jag behöver bara ta hand om min del.

Jag kan tycka det är respektlöst av henne att fortsätta höra av sig och jag tycker inte det är en ursäkt att hon mår dåligt, har diagnoser osv. Jag förstår inte ens varför hon hör av sig. Men det lär jag aldrig få reda på.

Jag minns en tjej jag umgicks med för ett antal år sedan. Denna tjej hade för länge sedan haft en relation med en borderlinetjej och det tog nästan 8 år innan hon slutade höra av sig. Jag hoppas Miss Orange ger upp långt tidigare. Vi är nu uppe i mer än 2 år.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Förra helgen försökte jag avsluta det med tjejen i Helsingborg. Det gick inget vidare. Jag avskyr när människor som jag tycker om blir ledsna och jag har en tendens att då försöka få folk glada igen. Det är ett beteende sedan min uppväxt som jag är väl medveten om. I ett fall som detta faller det på sin egen orimlighet att jag ska kunna göra henne glad när jag vill avsluta vår relation. Men likväl föll jag i fällan. Jag insåg också att jag tycker om den här tjejen mer än jag anade först även om det är några saker som stör mig och får mig orolig för en eventuell framtid tillsammans.

Jag förklarade för henne att jag ansåg att avstånden var jobbiga och att jag inte var intresserad av en framtida särborelation. Jag nämnde även att hennes situation för tillfället med akuta pengaproblem och inget fast jobb stör mig. Det sistnämnda var väldigt svårt att ta upp men samtidigt vill jag inte hitta på svepskäl. Där jag befinner mig i livet har jag det gott ställt ekonomiskt, även om jag vet sånt kan ändras över en dag. Jag vill kunna resa och göra saker tillsammans med en partner och med henne känns det svårt för tillfället. Jag bjuder gärna på olika saker men jag är inte intresserad av att bli försörjare åt någon annan, jag har tillräckligt med egna intressen jag vill kunna bibehålla och underhålla.

Som alltid i en krissituation försökte hon komma på lösningar och på något sätt valde jag att lyssna på hennes argument. De lät rimliga. Hon ser möjligheter där jag ser problem. Jag vet om att jag tänker för mycket, hon går mer på känsla. Även om jag anat att hon är förtjust i mig så hade jag nog inte riktigt förstått hur mycket. Det är så klart smickrande, det vore lögn att påstå nåt annat. Hon visade mig en blogg där hon skrivit dikter som handlar om mig och hon sa även ordet som jag själv inte använt sedan jag bodde ihop med min fd sambo A, det som börjar på Ä. Detta sa hon dessutom tidigare så det var inte i panik över att saker höll på att ta slut. Det är svårt att bryta upp när jag får höra hur mycket hon tycker om mig. Jag är för svag i sådana situationer. Jag blir obeslutsam och vacklar.

Likväl är jag inte nöjd med saker och hur det utvecklade sig. Nu åker jag iväg och jobbar och ska ta mig en rejäl funderare under tiden. Hon är en mycket bra tjej som jag gillar men är det möjligt för mig att helt släppa det runtomkring henne? Gillar jag henne så mycket? Kan jag släppa in henne i mitt liv?

Som det är nu kommer jag fortfarande med för mycket oklara besked och har en tendens att börja prata om annat eller helt enkelt inte svara på frågor som jag tycker är jobbiga för mig. Hon märker och påtalar det. Jag känner mig elak och oärlig, för jag vill ju ha rak och ärlig kommunikation. Men nu skrämmer det mig. Det är inte så här jag vill ha det.

Hon vill jag ska träffa hennes barn, och de i sin tur har uttryckt en önskan att träffa mig. Jag har dock lyckats förhala det så pass många gånger nu att jag börjar få ont i magen. Det känns inte bra. Så klart undrar barnen varför jag inte dyker upp när hon pratar om mig, och dessutom så måste hon förklara för dem varför jag inte kommer, och jag ger bara dåliga undanflykter. Skulle jag känna att jag vill satsa på den här relationen så kommer jag så klart träffa barnen omgående men tills dess skulle jag känna mig helt oärlig om jag träffade dem med tanke på vad som rör sig i mitt huvud.

Värdegrunder

Under mina kurser jag har gått i personlig utveckling har vi pratat en hel del om värdegrunder och vad som är viktigt i våra liv. Jag har där insett  att jag inte har varit sann mot mig själv tidigare, vilket också påverkat min omgivning. Jag var oärlig och hal och förmodligen väldigt svår att få grepp om. Jag gav inga besked i någon riktning, allt för att slippa ta några beslut och hålla saker flytande.

Jag tycker numera att jag har fått bättre grepp om att stå upp föra mina värdegrunder där ärlighet förmodligen är den viktigaste. Jag vill uppfattas som en generös och ärlig person som folk kan lita på även när det blåser snålt. Sen jag började min storstädning har jag till stor del varit nöjd med hur jag hanterat olika situationer även om det alltid inte varit bästa lösningen. Jag är inte perfekt, långt därifrån.

Nu på senare tid har jag fått en obehaglig känsla i kroppen att jag sviker mig själv och därmed även andra. Jag står inte upp för mig själv på det vis jag önskar och säger vad jag tycker och tänker. Jag har hamnat i en situation med tjejen jag träffade kring nyår där jag märker att jag inte är ärlig hela tiden. Jag har börjat komma med undanflykter och ger inga klara besked. Dessutom så gör jag mest sexuella anspelningar och svarar aldrig direkt på bekräftelse jag får från henne. Eller så skojar jag bort det. Jag vågar eller vill inte ta ställning och lova henne något när jag vet vad som rör sig i mitt huvud. Men så klart märker hon hur jag beter mig och hon läser mig rätt bra måste jag erkänna.

Mitt agerande gör mig besviken för det tar bara onödig energi i anspråk och dessutom så sviker jag mig själv och även henne.  I huvudet har jag redan avpolletterat henne men inte berättat det så att hon vet. Det är fegt och oärligt. Hon är en trevlig tjej men hennes livssituation är för rörig för att jag vill vara en del av den. Förvisso är hon på väg att få rätsida på en del men det största hindret oss emellan ser jag ingen lösning på. Hon bor i Helsingborg och med tanke på mitt jobb, och att hon är mamma med delad vårdnad så innebär det att vi träffas för sällan för att det ska kännas bra för min del. Dessutom så klickar vi inte sexuellt trots att hon i grund och botten är openminded och vill utforska. Jag upplever fortfarande att jag skulle utnyttja henne även om det är hennes egen vilja och då avstår jag hellre. Alltså har vi en sexuell samvaro som inte ger mig det jag behöver. Under två månaders tid har vi inte ens varit i närheten av något kinky även om vi pratar en hel del om det, eller åtminstone gör anspelningar. Vi är däremot bra på att kramas och ge varandra närhet och jag tror det är en del i varför jag inte kunnat avsluta det. Jag gillar närheten jag får, det är skönt att sova tätt inslingrade med varandra. Men jag skulle vilja göra det oftare och så vill jag ha rolig sex. Jag skulle svika mig själv om jag fortsätter träffa henne för det är inte denna typ av relation jag vill ha. Jag vill inte vara särbo och träffas varannan, var tredje vecka. Det blir inget bra, jag behöver något annat.

Ett gammalt beteende som jag inte gillar har börjat göra sig påmint, nämligen att jag försöker hitta någon som ska ersätta henne. Detta gör mig en aning frustrerad och nedstämd. Jag vill inte falla tillbaka i det. Det är något jag vill ha bakom mig. I nuläget har jag 2-3 tjejer som jag mött på internet som jag pratar om att träffa och gå på dejt med. Dock har jag inte kommit dit än. Även om jag redan svikit mig själv, och även henne, så tycker jag det är än värre om jag träffar dom andra tjejerna. Detta är mitt något konstiga sätt att dra saker till sin spets så det inte längre finns någon återvändo. För när jag väl gått över en gräns så finns det ingen återvändo utan då måste jag ta tag i det. Det är där jag hamnat nu. Jag måste börja klippa band igen.

I allt elände så kan jag ändå se något positivt i det faktum att jag åtminstone ser vad det är som händer och hur jag beter mig. Det gör att jag kan agera och korrigera innan det blir för komplicerat.

Dags igen

För en tid sen kunde jag inte låta bli att gå in på Miss Orange blogg, det var några dagar efter att hon skickat sitt senaste sms till mig. Hon hade raderat sina tidigare inlägg men börjat skriva på nytt i november. Det visade sig att det gick trögt för henne. Hon har varit inlagd och även fått ECT-behandling igen. Senast det hände var medan vi umgicks. Dessutom hade hon blivit av med sitt jobb men det hade jag anat utifrån att jag visste att företaget hon jobbade på gick i konkurs i slutet av förra året.

I sin blogg ondgjorde hon sig, precis som förr, om alla följder av behandlingen, främst då att hon tappar minne. Märkligt nog, eller snarare ironiskt, tycks hon inte glömma bort mig.

Det gjorde mig dock ont att se att hon var inne i en period där det var tufft för henne. Jag känner värme och kärlek för henne på mitt sätt. Jag minns hennes ord från förr då hon berättade hur ledsen hon kände sig när hon var inlagd tidigare och ingen hörde av sig. Jag funderade ett tag på om jag trots att skulle skicka ett sms till henne, nåt kort i stil med att jag hoppades det snart skulle vända för henne igen. Jag tänkte hur ensam och utlämnad jag skulle känt mig i en omvänd situation. Jag funderade kring vad mina motiv var och vad jag ville få ut av det. Jag insåg att det förmodligen var mitt medberoende som ville få komma till tals. Att jag ville in och fixa och hjälpa. Alltså fanns det ingen anledning för mig att höra av mig. Jag har inte lust att kliva in i det rollspelet igen. Det får räcka med att jag skänker henne en varm tanke här istället.

Jag blev en aning överraskad när jag såg hon ska vara ledare för en skrivkurs till sommaren. Jag vet skrivande är oerhört viktigt för henne och att hon är duktig med det skrivna ordet. Jag hoppas hon mår bättre till dess så hon kan hålla kursen.

Två gånger på kort tid har jag för övrigt sett hennes fd man, honom hon höll på att skilja sig ifrån när vi träffades. En gång på ett populärt uteställe kring Möllan och så på flygplanet häromdagen. Jag undrar om han känner igen mig, eller snarare vet vem jag är. Inte för att det har det minsta betydelse men jag har en tendens att se honom rätt ofta. Vi rör oss på samma ställen. Han får mig alltid att tänka på henne. Jag brukar fundera på vad han tycker och känner för henne. Dom har ett barn ihop med delad vårdnad, men där han ofta fått mertid då hon varit inlagd. Jag vet också han har hittat henne livlös vid något tillfälle då hon försökt ta livet av sig.

Häftig upplevelse

När jag loggade in på min blogg idag blev jag förvånad när jag såg att jag hade haft 149 besökare igår på min sida. Normalt brukar det ligga på 25-35 besökare om dagen och med någon enstaka topp kring 50. Undrar hur 149 personer kunde hitta hit igår. Kanske är det att Alla hjärtans dag närmar sig och det är många med dåligt samvete.

Var på kurs i förra veckan, en fortsättning på tidigare två jag har gått,  och kan nu kalla mig diplomerad coach. Det var intensivt, nervöst, lärorikt och mest av allt fantastiskt. Jag har fullständig tillit till kursledarna, vilket gör att jag vågar utmana mig själv även när jag känner oro och nervositet. Vi som deltog i kursen coachade varandra för att öva oss och sista dagen så coachade vi på riktigt på inbjudna personer som hade något de ville prata om. Det var pirrigt men gick väldigt bra kände jag. Personen jag fick som klient hade problem på så många fronter att jag häpnade. Jag kunde nästan ta på dennes oro och stress. Vi samtalade i 45 min och jag fick öva på det jag hade lärt mig. När vi var klara var det riktigt häftigt att se hur jag hade kunnat landa personen så denne gick iväg lugn och sansad, åtminstone för stunden. Snacka om omedelbar feedback.

Eftersom vi inte skulle träffas fler gånger var det inte läge att börja skapa strategier och lösningar för alla problem utan bara för mig att låta personen känna sig sedd och lyssnad på, och få ner denne i varv så det fanns möjlighet till mer rationellt tänkande.

Jag upplevde att min coachning gick bra och det stämde bra överens med den utvärdering som klienten hade fyllt i efteråt. Det kändes skönt att min känsla var rätt och gav mig självförtroende.

Nu får jag fundera lite hur jag går vidare med detta. Jag ska låta kursen landa i mig och känna efter. För stunden befinner jag mig fortfarande i ett lyckorus där jag svävar på moln. Tanken är att på något sätt försöka nå ut till så mycket bekanta som möjligt för att kunna fortsätta få erfarenhet med det jag har lärt mig.

Jag tycker det känns lite konstigt att sälja in mig själv till omgivningen men det är nåt jag får arbeta med. Jag vet inte riktigt vad det beror på men kanske är det för att jag kommer ta betalt för mina tjänster. Dock handlar det inte om full betalning utan nånstans mellan 250-300 kr för ett tillfälle. Jag tänkte först att första gången skulle vara gratis som ett prova-på-besök men fick under kursen reda på att det inte skulle generera fler klienter. Dessutom fick vi frågan om vi skulle jobba gratis första veckan på ett nytt jobb och tydligare kunde det inte bli. För det hade jag aldrig gjort.

Kategori obehagliga sms

”Nu ska jag förstöra stämningen igen, men jag är faktiskt skitnojjig att jag är med barn. Flera välkända symptom. Får spader snart. Kan ju för fan inte vara möjligt. Blä!”

Detta sms trillade in till mig under dagen och det var inte precis något som fick mig att skrika av glädje men det verkade även avsändaren hålla med om. Hon har barn sedan tidigare så hon borde rimligtvis veta hur det känns. En hel del katastrof tankar dök upp i huvudet men inget jag agerade på. Jag tog några djupa andetag, kände hur stressen avtog varpå jag landade i mig själv. Det kändes inte som en bra idé att hamna i en diskussion kring detta ämne utan att det var ett bekräftat faktum.

Det visade sig vara ett klokt beslut för en stund senare fick jag ett nytt sms som meddelade att två graviditetstester visat att hon bara var skendräktig för att använda hennes eget uttryck. Jag drog en lättnadens suck och saken var utagerad. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna med tanke på att hon och jag inte ska dela någon framtid tillsammans.

Ombytta roller

En skum och annorlunda känsla har infunnit sig hos mig en tid. Vanligtvis har jag en tendens att döma ut tjejer som pryda och försiktiga, varpå jag tappar intresset för personen ifråga. Denna gång är det jag själv som blivit pryd, eller kanske snarare försiktig och återhållsam.

Strax efter jul fick jag kontakt med en tjej på internet, A, vi messade en del fram och tillbaka, och det flöt på bra. Efter nån dag frågade hon vad jag gjorde på nyårsafton, jag trodde hon mer konverserade i allmänhet än bjöd in mig till något, men det visade sig vara en inbjudan. Jag blev lite paff eftersom vi inte ens hade träffats, vilket jag också sa till henne. Dessutom visade sig festen vara i Landskrona, vilket inte kändes lockande av flera skäl. Jag gav inga raka besked utan lät det ligga flytande. Nån dag innan nyår fick jag plötsligt ett meddelande på facebook från en okänd person som visade sig vara hennes väninna som arrangerade festen. Hon undrade om jag hade några matallergier. Jag skrev till A att jag inte hade tackat ja och hon svarade att det var hennes väninna som var på påflugen. På morgonen den 30:e kom jag hem från jobbet, då pratade jag på telefon med A för första gången. Jag sa att jag inte kände mig tillräckligt modig att möta både henne och hennes vänner på en fest långt bort där jag inte kände en enda person mer än A. Vi visste ju inte ens om vi skulle trivas ihop då vi aldrig hade träffats. Hon förstod vad jag menade och vi konstaterade att enda sättet att lösa nyårsfrågan var genom att träffas omgående. Dock var det inte helt lätt då hon bor i Helsingborg. Eftersom jag hade saker inbokade under dagen så bestämde vi att hon skulle komma ner vid 22-tiden och att hon skulle sova över hos mig. Jag tyckte det lät konstigt, det är inte så ofta en tjej föreslår det på en första träff. Jag kände samtidigt att det fanns gott om plats i min lägenhet för henne att sova så jag hade inga sexuella förväntningar.

Under kvällen var jag på yoga med min tjejkompis M, därefter gick vi och åt pizza. Mot slutet av måltiden dök A upp. Jag tyckte hon var modig som kom ner och inte bara träffade mig utan även en vän till mig, och att hon dessutom hade för avsikt att sova över hos mig. Vi satt och pratade en kort stund varpå M sedan åkte hem till sig. Jag och A fortsatte till en närliggande pub där vi tog en dryck. Därefter gick vi hem till mig. Det tog inte lång stund innan vi satt och hånglade. Det gjorde vi i flera timmar innan vi utmattade hamnade i min säng. Dagen därpå gick vi runt på stan och sedan åkte vi på nyårsfesten. Vi sov över på stället och på nyårsdagen körde jag henne hem. Jag nämnde för henne att det var min längsta första dejt någonsin, den hade varit i ca 41 timmar när jag åkte hem. På vägen hem fick jag ett sms där hon konstaterade att det var första gången hon hade haft sex i tre olika städer på en dejt. Jag gillade henne sätt att tänka, det var faktiskt nåt jag inte hade tänkt på.

Sedan dess har vi umgåtts en del och hon har bott hos mig i några dagar vid några tillfällen men vi får inte till det sexuellt riktigt. Hon har förklarat att hon vill ha det lite mer avancerat men kan inte riktigt förklara hur. Hon är dock tydlig i sin kommunikation men likväl känner jag mig hämmad och återhållsam. Jag tar inte för mig som jag brukar. Det är något som får mig att backa och bli oerhört försiktig. Det känns som jag utnyttjar henne. Jag har märkt att hon är väldigt förtjust i mig och jag vet inte riktigt vad jag känner för henne och då känns det fel för mig att ge sig in i rollspel. Jag vill inte hon ska göra det för min skull, vilket jag fått för mig att så är fallet nu. Tjejerna jag träffar annars gör det för sin egen skull och det handlar om ett sexuellt utbyte.

Hon och jag är duktiga på att hångla, ligga tätt omslingrade och ge varandra närhet, men i övrigt är vi inte bra på så mycket tillsammans. Den sex vi har är mjuk och öm och behaglig, men samtidigt märks det att något saknas. Även om vi inte känt varandra länge har hon redan hunnit säga till mig ett antal gånger att hon inte går sönder, och tycker jag ska ta i hårdare och ta för mig. Jag blir nästan ännu mer handfallen då. Hon har även skickat sms och mail i stil med:

”Jag vill att du binder mig. Hur vet bara du.
Du gör vad du vill, jag är din.
Och så en liten fråga: hur säger man ”röd” men munnen full av kuk?”

Det kan nog inte bli så mycket tydligare egentligen men likväl så nappar jag inte. Det känns som vi inte synkar sexuellt, vi får inte till nåt sexsnack som gör mig upphetsad utan har en tendens att hamna i konstiga och avtändande konversationer istället.

Allt känns mycket märkligt och ovant för mig och jag får ta mig en funderare på vad som verkligen är problemet. Kanske beror det på att jag mött en tjej som är nyfiken på mer än min sexualitet, nån som vill lära känna hela mig. Jag är mest van vid sexuella relationer. Senast jag hade en fungerande relation var för 9 år sedan, inte konstigt jag är ringrostig. A är väldigt lyhörd och mottaglig på sitt sätt, hon har redan konstaterat att jag har en tendens att skydda mig bakom sex och det har hon rätt i. Jag behöver nog på allvar känna efter vad jag känner för A och när jag fått svar på det så löser sig nog det övriga av bara farten, precis som med nyårsfesten. Jag har nog låst mig lite på problemen för tillfället.

Märkliga sammanträffanden

Igår var något av en överraskningarnas dag. Först hörde bloggtjejen av sig till mig på telefon, vilket gjorde mig minst sagt förvånad. Denna gång ville hon inte ha sex utan träffas och prata, jag frågade henne så jag visste vad det handlade om. Vi möttes upp senare på kvällen på ett populärt ställe kring Möllan. Där satt vi och snackade i några timmar medan vi drack lite öl och vin. Mot slutet av kvällen så blev hennes mobiltelefon intressantare för henne än mitt sällskap så då blev det dags att bryta upp. Lagom till att jag parkerat min cykel på innergården plingade det till i min telefon. Då kom överraskning nummer två för dagen. Numret på displayen var för mig med gott sifferminne väldigt bekant. Det var Miss Orange som hade valt att höra av sig till mig. Det hade blivit dags för henne att röra runt i grytan igen.

Denna gång blev jag inte irriterad eller upprörd som tidigare utan mest överraskad och förvånad. Jag trodde att hon hade glömt bort mig. Jag hade tidigare på kvällen berättat för bloggtjejen hur nöjd jag var att Miss Orange inte hörde av sig längre till mig. Jag hade visst fel. Denna gång följde hon inte sin 3-månaders intervall på att höra av sig som tidigare. Hon missade ett tillfälle så nu hade det gått mer än ett halvår sedan sist, vilket medförde att jag trodde jag hade kommit undan.

Jag tycker det är trist att hon fortsätter envisas med att höra av sig med sina meningslösa sms. Jag hade gärna sluppit dem även om jag inte reagerar som tidigare. Dock är det ändå störande att hon inte kan låta mig vara ifred. Jag hade önskat hon kunde lämna mig ifred när hon känner sig missmodig. Som det är nu bollar hon det vidare till mig och hoppas på någon slags reaktion. Jag väljer dock att låta det passera för att inte bli indragen i något energikrävande. Hon får lösa det på egen hand.

”Hej. Hoppas allt är bra. Är du kvar på ditt jobb? Måste vara ruggigt kallt? Ta hand om dig. ”

Felet jag gör ibland är att försöka förstå varför en del personer agerar som de gör, vilket egentligen är helt meningslöst. Det är enklare att bara nöja sig att acceptera att det inte finns nån logik eller förklaring ibland eller att anledningen är ointressant för det förändrar ingenting.

Mitt spontana svar på hennes sms postar jag här istället för att försöka få rätt mot henne genom en meningslös sms-duell. På så vis får jag det ändå ur mig och kan dessutom gå vidare med vetskapen att jag valde att vara lycklig istället för att ha rätt. Jag svalde inte betet denna gång utan klev åt sidan.

”Jag trodde vi var överens att du inte skulle höra av dig mer. Du får gärna ta bort mig från din lista med utskick till gamla ex.”

 

 

Bokslut 2011

Ännu ett år har passerat och nya misstag men också lärdomar och erfarenheter har gjorts. Överlag har det varit ett bra år på många sätt även om jag inte alltid uppskattat det för stunden. Kanske har inte 2011 varit lika omvälvande för mig som 2010, mycket beroende på att jag lärt mig hantera tillvaron bättre men också att jag fått mer tid att bearbeta och lägga saker bakom mig. Det har inte behövts lika radikala åtgärder under 2011. Jag har lärt mig acceptera mig själv mer och även släppa kontrollen på en hel del saker.

2011 går till året som då jag bland annat:

• Fyllde 40 år
• Reste ensam på semester för första gången, var i London och såg en match med Arsenal
• För första gången fick vikariera som Öst på jobbet vid ett antal tillfällen
• Definitivt bröt upp med C efter 9 års holmgång, och utan tvivel och ånger i efterhand
• Började äta Voxra för att bli piggare
• Köpte mig en motorcykel
• Blev vuxenkompis till en tonåring
• Fortsatte med kurser i personlig utveckling
• På allvar började ifrågasätta mitt yrkesval och även fundera på karriärbyte
• Började träna box
• Vågade klippa band med några nyvunna kontakter som inte kändes bra
• Fortsatte gå i samtalsterapi
• Inte hade någon kontakt med Miss Orange
• Besökte Swing Inn för första gången och avskydde det
• Sprang två stycken halvmarathon
• I perioder var bekväm i arbetet med att jobba med mig själv
• Försökte använda mig av alla de verktyg jag fått i terapi och kurser med skiftande resultat
• Hittat en inre ro och acceptans
• Insett att jag har mycket kvar att jobba med även om det går åt rätt håll
• Hade sex med en tjej född på 80-talet
• Testade att ha sex med en bbw
• Köpte mig en så kallad smart phone trots stor motvilja
• Började ta tupplur i min soffa istället för sängen
• Vid flera tillfällen lämnade disk till morgondagen
• Gick en utbildning för att bli spinninginstruktör
• Hade 10 000 besökare på min blogg
• Var på språkresa i Berlin
• Provade bikramyoga för första gången
• Insåg att jag genom åren tappat bort mig själv och är osäker på vem jag är och vad jag vill
• Kunde acceptera min mamma lite bättre även om där finns mer att jobba på
• Återknöt kontakten med några gamla vänner
• Skaffade mig, om än motvilligt, facebook
• Dejtade samma tjej som en vän visade det sig, dock rann det ut i sanden för båda
• Insåg att de flesta människor är rädda och sällan vågar blotta sig och vara ärliga och nakna
• Inte har varit otrogen eller ljugit om relationer
• Vågade erkänna för mig själv att vad som verkligen fattas i mitt liv är en relation

Det finns fortfarande mycket att jobba med för min del under 2012. Främst gäller det att släppa mer på kontrollen men också våga kommunicera vad jag vill bättre. Jag hoppas kunna fortsätta att vara ärlig och sann mot mig själv och min närmaste omgivning. Jag hoppas att 2012 år ska bli året då jag äntligen hittar en trevlig och sund tjej att dela tillvaron med.

Kalle Anka utan barn

Det var en märklig jul jag firade härförleden. Julen har ofta varit en svår och mörk period i mitt liv. Jag kan inte minnas hur många jular som har urartat på grund av att mina föräldrar inte kunde hålla sams. Inget var heligt för dem, inte ens julafton. Tyvärr blir det minnena av dessa jular som styr vad jag tycker om jag julfirandet. Jag vet samtidigt att jag firade några underbara julaftonar tillsammans med mitt ex A och hennes familj. Där var det lugnt och sansat och ingen julhysteri. Jag skulle vilja påstå att deras sätt att fira jul är så det är tänkt det ska vara. Det var i princip bara närmaste familjen men alla var där och bara umgicks. Mycket trevligt och prestigelöst. Så skulle jag vilja ha mina jular i framtiden om det är möjligt.

Denna jul firade jag på mitt jobb tillsammans med ytterligare ett 30-tal vuxna. Det hade ordnats ett jättefint julbord och de ansvariga hade verkligen tänkt till, men likväl gick det inte att komma ifrån det faktum att det kändes väldigt konstlat och märkligt. Som mest tydligt blev det när Kalle Anka sändes på tv och jag tittade mig runtomkring i restaurangen. Det saknades något trots att allt fanns där i form av tilltugg och dryck. Det var barnen och glädjen som hade behövts för att den rätta känslan skulle infinna sig. Ett antal vuxna som sitter och tittar på ett program som mest förknippas med barn blir väldigt sorgligt. Jag tyckte man nästan kunde ta på känslan av hur frånvarande alla var när de satt framför tv:n. Alla var i tanken med nära och kära där hemma. Själv tyckte jag det kändes så pass olustigt att jag avvek ganska omgående men samtidigt vet jag att det inte hade varit ett dugg bättre hemma. Då hade jag tillbringat julen med min mamma i tvåsamhet och det är något som kan få mig oerhört låg och nedstämd. Där jag befinner mig i livet för tillfället så är julen tyvärr något som bara får mig ledsen och att må dåligt. Jag skulle verkligen vilja fira en trivsam jul i ett sällskap där jag känner mig trygg och trivs.

Välkommen till 80-talet

För några dagar sedan fick jag ett oväntat sms från tjejen som följde min blogg och som jag sedan mötte i verkliga livet. Det var kort och hon undrade om jag jobbade eller var hemma. Till svar skrev jag att jag strax skulle iväg och frågade varför hon ville veta. Hon svarade att hon ville träffas. Så här höll vi på ett tag fram och tillbaka med korta sms. Det visade sig att hon mådde bättre nu sa hon och att hon därför ville träffas och ha sex. En stund senare pratades vi vid på telefon och jag försökte förstå hur hon tänkte men insåg ganska omgående att det var inte så mycket att förstå, hon går på känsla och impuls, och det fanns ingen förklaring som någonsin skulle hjälpa mig att bli klokare. Alltså lät jag det falla ganska omgående och tänkte att det är bara är att köra på stundens invigelse och inte analysera och begripa. Jag visste ju sedan tidigare att jag ville ha sex med henne. Vi kom därför överens om att träffas samma kväll.

Framåt kvällen ringde jag upp henne och då pratade vi huvudsakligen om sexuella detaljer, vad vi gillade och inte gillade. Ett sånt samtal kan vara upphetsande på sitt sätt men ändå rätt oporrigt när det på något sätt blir kliniskt. Det är som en specificerad måttbeställning. Det gav oss iaf lite idé om hur vi tänkte och önskade.

Strax innan hon skulle komma fick jag ett sms där hon skrev att hon var nervös och helst ville träffa mig ute för ett glas vin. Jag ringde upp henne och efter att ha pratat en stund kunde vi konstatera att vi båda var lika nervösa. Det var ändå över en månad sen vi hade haft någon som helst kontakt och ännu längre sedan vi hade träffats. Vi bestämde att hon trots allt skulle komma hem till mig så kunde vi dricka vin hemma hos mig istället.

Väl hemma hos mig drack vi vin och pratade i någon timme. Jag gillar att prata med henne, hon är öppen och rak. Därefter började vi lite trevande med att titta i lite bdsm-litteratur jag äger. Det följdes av att vi förflyttade oss till mitt sovrum där vi började kika på och prova leksaker jag äger. Ett halsband runt halsen, läderbojor runt handlederna, den ena ledde till det andra och helt plötsligt var vi igång. Även om jag vanligtvis är säker och trygg i min roll sexuellt är det alltid svårt första gången med en ny partner då jag tycker det är svårt att veta hur den andra tänker oavsett hur mycket man pratat om detaljer. Förvisso hade jag förstått av det hon berättat för mig att hon är öppen och villig för det mesta, gillar det hårt och brutalt, och har få gränser men det är ändå svårt att veta utan att gjort det ihop. Jag hade ingen anledning att betvivla det hon sagt, men det är ändå ovisst om vi har samma syn på vad det innebär. Vi har alla olika referensramar och uppfattningar. Jag föredrar också att vara försiktig, och är hellre för mjuk än för hård en första gång. För mig handlar det om att lära känna varandra. Att hitta en bra nivå för båda kan vara svårt första gången.

Det var en lyckad kväll/natt för mig och jag hade kul. Jag kände mig en aning tafatt och osäker i några sammanhang, men jag tror det berodde på nervositet och att vi hade lite olika ingångsvinklar, eller åtminstone trodde vi hade det. Jag kände också att jag kanske var för snäll och mjuk ibland men jag vill inte få någon att må dåligt. För mig handlar det om att ha kul och skönt ihop. Har jag varit för mjuk kan jag alltid korrigera det i framtiden. Har jag däremot varit för hård är det svårt att reparera. Då är skadan redan skedd.

Nu vet jag bättre vad det är hon gillar och behöver tror jag, och därför skulle det vara spännande att träffas fler gånger och vidareutveckla det vi påbörjade. Hon har vissa önskemål och preferenser där jag känner att jag vill utforska och utvecklas mer och jag fick intrycket att det omvända gällde också. Hon var kåt, sexig, följsam, medgörlig och talangfull med det hon gjorde. Jag lockade fram några ansiktsuttryck hos henne som jag kan leva på länge där hon säg väldigt plågad ut. Jag tycker sånt är så vackert. Det känns som vi skulle kunna ha mycket kinky framför oss om vi ger oss hän och släpper hämningarna. Om det blir så vet jag inte men jag tycker det skulle vara kul. 

Oavsett vad som händer framöver är hon unik då jag med hennes sällskap tagit klivet in på 80-talet. Hon är den första jag haft sex med från det årtiondet. Det är en ny merit i mitt sex-cv.