Märkliga människor och märkliga situationer

Jag tycker ibland märkliga saker händer mig som inte tycks hända andra. Åtminstone är det inget som mina vänner delger mig.
Jag umgicks ju för några år sedan med en tjej, A, vars livssituation blev för mycket för mig till slut. Jag har nämnt henne i tidigare inlägg. Jag tyckte hon var oansvarig med tanke på hur hon levde sitt liv, och att hon hade delad vårdnad om tre barn. Jag ska inte döma då jag inte har egna barn men jag är övertygad om att jag i i en omvänd situation hade bitit ihop och tagit det jobb som hade behövts för att kunna försörja mig själv och min familj. Jag hade inte försökt leva som en 25-åring när jag är 40.

Eftersom vi befann oss i olika skeenden av livet så bröt jag upp med henne. Men innan det var gjort hade jag lånat ut totalt 15 000 kr till henne i 2 omgångar. Det var pengar hon skulle ha till förskott för hyror etc. när hon skulle vara inneboende hos folk. Vi skrev ordentliga lånekontrakt som sig bör, allt på mitt initiativ. Jag hade dock inte i verkligheten några förhoppningar om att få tillbaka dessa pengar utan det var en dåligt-samvete-gåva vilket jag dock inte ansåg hon behövde veta. Men i min värld har dessa pengar varit avskrivna sedan dag 1, vilket jag också nämnt för min omgivning dock ej för henne. Utgångstiden för återbetalning har passerat sedan länge och jag ar inte gjort några påminnelser eller antydningar, dock har hon vid något tillfälle nämnt att hon ej glömt bort det.

Hur som helst, för några månader sedan fick jag ett mycket konstigt meddelande på Facebook. Efter att ha läst några rader insåg jag det var A’s nya pojkvän som skrev till mig.

Denna konversation är helt galen och sånt som bara tycks hända mig.

”Hej där. Jag håller i en grupp på FB där syftet är att samla medel till fest och present till A som nu i april fyller 40 som du kanske vet. Någon ”present” kommer det inte bli för det hon mest behöver är pengar rent krasst. Så av det som samlas in kommer överskottet att vara presenten i sig, så illa är det. Nåväl, till mitt ärende… Jag håller fortfarande på att harva genom hennes bekantskapskrets med förfrågningar om de kan bidra med antingen praktisk hjälp till festen eller bara vill lämna ett ekonomiskt bidrag till ”present” så där kommer min fråga till dig om du skulle vilja bidra? Förstår att det skulle kännas hur konstigt som helst för dig att komma till firning så där slipper du MEN du kanske ändå vill bidra till insamlingen? Detta blir en ”gemensam” gåva från hennes vänner så ingen nämnd, ingen glömd. Allt hålles ju såklart hemligt för A så din tystnad skulle uppskattas, för annars blir det ju inte mycket till överraskning… (Om man ska nämna en siffra som skulle behövas alldeles precis i skrivandets stund så är 18000 en lagom rund siffra som hon behöver. Detta för att hon inte ska förlora sitt nuvarande boende och detta inom de närmaste 10 dagarna)”

Jag blev helt paff och tänkte först jag skulle skriva nåt dumt och försmädligt men sansade mig och skrev ett i mitt tycke vänligt svar.

”Tjena R, Trevligt initiativ av dig även om mitt intryck av A är att hon är oerhört stolt person som kanske skulle känna detta som förnedrande. Hon vägrade gå till soc tidigare.

Jag fattar inte hur du fick mitt namn då hon och jag inte är vänner på fb.

Hur som helst har A redan en skuld till mig på 15 000 som skulle varit återbetald. Det var för att få ett tidigare boende. Detta är dock inget jag överhuvudtaget nämnt för henne då jag vet hon har det fortsatt körigt och inte vill stressa henne. Hennes livssituation är oerhört komplicerad, och det var oxå den som gjorde att jag inte orkade. Det blev för rörigt och obalansen mellan oss kändes jävligt konstig. Jag har hennes bankkontonr, så om jag önskar bidra så vet jag nu vad som gäller.

Tack för info, och lycka till. Jag hoppas du ror det i hamn, det är en fin och omtänksam tanke av dig.”

Jag trodde killen skulle släppa det men icke utan han fortsatte skicka meddelanden till mig. Jag har dock valt att inte besvara dessa då jag får en allmänt olustig känsla kring honom. Jag skulle aldrig kunna ”vinna” en ordduell utan han är typen som måste ha sista ordet och han verkar minst sagt ha stort kontrollbehov.

”Hej där, och tack för svar. Jo ”komplicerad” var ordet med underdrift. Än mer komplicerat blir det ju när dendäringa stoltheten kommer i vägen. Tja, tanken kanske är fin men det känns som en tiggarrunda jag är ute på men ärligt så tycker jag folk hellre ska vara medvetna om hennes faktiska behov av pengar hellre än att de går och köper någon jävla vas eller krimskrams hon inte har den minsta användning för. Främst därför jag försöker sprida budskapet. Ge henne vad hon behöver mao. Well förnedrande skulle jag nog inte tro hon skulle känna om det kommer i en sådan ”förpackning” dvs en insamling till ett födelsedagsfirande där överskott får bli en present vald efter eget tycke… (då tänkt i mitt sinne att betala av lite av sina skulder) Åter igen Tack. Ha D.”

”PS… Det verkar lite av att kunna vända för henne såhär i ”elfte timmen”. Hon har ett ”anpassat” jobb som hon ska börja, satt till primärt ett halvår med möjlighet till förlängning vilket kommer att ge henne en stadig inkomst. ÄNTLIGEN kan man ju faktiskt utbrista men det är på håret att vara lite för sent för boendets skull… /R”

Sen efter nån vecka dök det upp nytt meddelande igen… Nu ville han överbevisa mig att jag hade fel kring A och att han kände henne bättre än mig.

”FYI saxad kommentar från A på FB: ”Det enda någon kan göra för mig ekonomiskt nu är att SKÄNKA mig pengar. Jag kan inte låna privat eftersom soc aldrig skulle ge mig några pengar alls om jag löser skulderna själv. En hyresskuld är okej, en privat skuld skiter de blankt i. Då skuldsätter jag mig mer som jag inte kan betala. Så det är på det viset ett ruttet läget. Ett läge där jag inte kan göra mer än att vänta på att andra (soc och hyresvärd) styr riktningen här. Vedervärdig känsla.

Jag vill inte hänga nån särskild (eller sticka en pinne i röven på nån). I så fall skulle det vara någon väl vald högt styrande politiker. Det stör mig enormt bara att det är så jävla fyrkantigt att det inte går att få lite aktion när det handlar om så lite. Kolla igenom ansökan idag, inte om tre dagar. Om tre dagar kan jag stå med tre månader kvar att bo här. Då har soc mer bekymmer med mig kan jag lova. Då kommer jag att lida mer, kosta dem mer…

(Och nej, jag är fortfarande inte ett dugg imponerad av stat, landsting och kommun. Det är enbart privatpersoner och ideella föreningar som gör att det här landet fortfarande står på två ben.)”

Sen efter ytterligare nån vecka kom ännu ett meddelande som fick mig att verkligen ta till alla hjälpmedel jag lärt mig för att hålla mig lugn och inte gå i polemik med honom.

”Ett sista meddelande från mig med en hint, om tanken inte redan slagit dig..

A visade mig kontraktet på lånet av pengar från dig.

Då det faktiskt är olustigt att ge pengar i present till någon som redan är skyldig dig pengar så slog mig denna tanke. Även om det är ofantligt fantasilöst att göra det så kan man ju som present faktiskt skriva ner/skriva av lånebeloppet.

Som det ser ut idag så kommer hon ju inte på överskådlig tid att kunna ta sig an avbetalningar på personliga lån. Rent krasst så kommer sådana lån längst ner på prioriteringslistan. Där står många legitima inkassokrav före i kön att få sin del innan man kan komma på tanken att betala sådana skulder.

Det kommer i alla fall ta en hiskelig tid innan du ser skymten av några pengar du lånat ut, så illa är det om det inte framgått tidigare.

Som en fin gest kan du ju istället, för att lätta hennes samvetsbörda, skriva ner beloppet eller kanske helt enkelt skriva av allt på ett bräde. Bara en tanke från min sida…

Jag tror att detta kan vara en fin present nog.

/Ha ett bra liv
mvh R”

Vad den här killen inte tycks fatta är att hans beteende får omvänd effekt hos mig. Nu blir jag som en 3-åring och vill inte efterskänka något alls. Att ha fräckheten att berätta för mig om vad jag ska göra och inte göra när jag är 40+ är magstarkt. Han har dessutom ingen aning om huruvida jag är i akut behov av 15 papp eller inte.

Ett tag var jag sugen på att skicka hela konversationen till A, och be henne hålla efter sin nya pojkvän. Sen sansade jag mig och tänkte jag kunde skicka det efter hennes födelsedag så inte överraskningen skulle förstöras. Men vid det laget hade jag lugnat mig.

Han pratar om vad som vore en fin gest av mig, jag vet vad jag tycker vore en fin gest av denna idiot, och det hade varit att be om mitt kontonummer och så hade han satt in 15 papp och övertagit skulden men det var tydligen inte aktuellt. Det hade varit anständigt av honom men istället håller han på och gör bort sig fullständigt.

Bäst av allt i denna soppa, när jag visade min mamma killens mess så sa hon att hon visste vem han var. Killen har lite ovanligt namn och dom var tydligen jobbkollegor innan min mamma pensionerade sig. Vad är chanserna på detta? Helt säkert vet han om släktskapet mellan mig och min mamma, då mitt efternamn inte är jättevanligt. Jag fick reda på att han jobbade som konsult så rimligtvis kan han ju lösa ut A’s skulder.

Nåväl, får se om han återkommer i framtiden. Jag skulle inte bli det minsta överraskad. Det enda jag noterade genom att kolla hans fb-sida var att han var besatt av A, och då hade dom varit ihop i kanske 2-3 månader max. Hur fan man kan sitta och skriva såna mess som han då gör är fullständigt bortom min fattningsförmåga.

Brev från ”fel” person

Idag när jag kollade min fb i förhoppningen att höra nåt från tjejen som ger mig tystnad fann jag istället ett annat meddelande. Det kom en aning oväntat men ändå inte överraskande. Det är från hon jag träffade dessförinnan. Tjejen vars ekonomi skrämde mig så mycket att jag inte kunde släppa in henne i mitt liv hur gärna jag än ville. Jag försökte förklara en miljon gånger att det skrämde mig, men hur skulle jag förklara utan att låta nedvärderande och såra henne. Jag gick som katten kring het gröt och fick fram det mesta av vad som oroade mig men hon tog inte det till sig. Ville inte lyssna eller förstå. Jag kan förstå det, hon hade hur mycket problem som helst, och hon hoppades få ro i kärleksbiten med mig så någon del i tillvaron fungerade.

Faktumet var att hon skilt sig inte så långt innan vi träffades, hennes företag hade konkat, hon bodde ensam kvar i ett radhus (i ett icke trivsamt område i Hbg) vars hyra var avsevärt högre än min 3:a i centrala Malmö i ett populärt område. Efter ett tag sa hon upp sin radhus för att flytta in till en vän, men när vännen i sista stund backade ur var hon plötsligt bostadslös också. Det var då hon ville bo hos mig veckorna utan barn. Hon frågade mig via sms när jag var i Asien om det gick bra. Vad fan skulle jag svara?! Då sa jag det gick bra, men så fort jag kom hem fick jag panik,  jag kände att det gick bara inte. Vi hade umgåtts i ett halvår och allt hade kretsat kring allt strul som omgärdade henne.

Hon hade 3 barn varannan vecka. Jag såg hur deras ekonomi var hopplös, det räckte att bara titta in i kylskåpet, och jag hade svårt att förhålla mig när jag hade ordnat för mig. Under tiden vi umgicks blev hennes bror inneboende. Hon fick både mobil och el avstängt om jag minns rätt. Hon hade jättesvårt att få hållbara jobb, och när hon hittade något dög det inte. I en sån situation får man nog bita i det sura äpplet särskilt när man flackat runt som henne och inte har något säkert kort att falla tillbaka på. Hon hade inte heller någon utbildning som kunde hjälpa till. Dessutom var hon stolt och ville inte ansöka om bostadsbidrag och socialbidrag. När hon väl började plocka i den biten var det långt gånget och olika instanser försökte matta ut henne med att hela tiden begära mer papper, vilket jag har förstått av andra inte är särskilt ovanligt. Skrämmande att man vill få folk som har det tufft att ge upp, typ sparka på någon som redan ligger.

Vi var i ofas ekonomiskt och det blev en väldig konstig balans. Jag bjöd henne på allt möjligt, förbehållslöst, men det kändes ändå märkligt för båda. Jag ville så gärna ha en relation med henne men hennes situation skrämde mig och därav blev det en distans. Jag ville, jag backade, jag ville, jag backade osv… Hon pratade alltid om min distans och den fanns där utan tvivel, det var som ett inre krig i mig. Jag ville men kunde inte.

Idag kan jag tycka delvis att mitt resonemang är märkligt utifrån att med min senaste tjej så var jag villig att hon skulle komma hit och bo med mig. Jag hade lätt fått försörja henne till 100% i 2-3 år innan hon lärt sig språket och översatt och kompletterat sin utbildning till svenska standards. Det var vad jag räknade med innan hon själv skulle kunna jobba och få egen lön. Hon var utbildad sjuksköterska.

Men med den svenska tjejen fick jag mest panik att jag skulle behöva försörja henne även om hon inte ens antydde det eller antagligen hade accepterat det. Hon är förvisso skyldig mig 15 000 kr som hon behövde när hon hittade nån stuga på landet och behövde deposition. Hon skulle börjat betala tillbaka för snart ett halvår sedan men inga återbetalningar än. I min värld är pengarna avskrivna men det har jag inte sagt till henne. Skulle jag mot förmodan få pengarna en dag i framtiden är det en bonus.

Detta är vad hon skrev, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hon har en stor plats i mitt hjärta, jag tycker hon är fin och modig. Hon är ärlig mot mig. Mycket är som jag vill det ska vara i en relation i samspelet mellan oss. Hon kompletterar mig bra då hon är en känslomänniska. Även om jag vill gå på känsla är jag styrd av tanke. Det gör mig ont att allt var så kaotiskt. Jag hade precis kravlat ur min egen röra och var livrädd att dras ner i hennes. Jag ville börja leva, och inte bara hamna i nya problem. Med min medberoende-personlighet hade det varit väldigt enkelt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag kan känna mig egoistisk i mitt agerande men jag tror jag gjorde rätt. Jag hade lätt kunnat hamna tokigt igen.

”Det där glasberget… Det är för svårt för mig att klättra upp på. Jag vet det. Har vetat ett tag att jag inte kommer att släppa in dig, att jag inte vågar ha en relation med dig. Jag ser inte att den känslan hos mig kommer att förändras. Men jag ser också att jag (vi?) inte fått något avslut.
Jag tänker att det vore fint att få för att kunna gå vidare. Jag klarar, som du vet, inte av dörrar på glänt. Om vi stänger för en kanske öppnas en annan? Vänskap, tänker jag.

Jag hade så otroligt starka känslor för dig. Jag minns jag sa att det var först då jag träffade dig som jag släppte taget om min stora kärlek N.
Som ödets ironi dök han upp i mitt liv sent i vintras. Vi träffades intensivt några månader i våras. Inte som i en relation, utan med ändlösa samtal och något mer begränsat vindrickande. Att efter nästan 20 år träffas så där och vara precis de samma och ändå inte, är en skum känsla. Ganska trevlig.
Men jag försökte se något budskap i att han dök upp när du försvann,  han som jag släppte taget om när du kom in i mitt liv.
Det finns ingen dold mening med det. Det bara ÄR. Jag har överlag grunnat en hel del på både stort och smått.

Har jag kommit fram till nåt?
Inget särskilt.
Inte mer än att mitt liv är så jävla märkligt och ändå underbart. Att i kollektiv i ett kollektiv är minst sagt speciellt. Men för mig är det befriande att slå mig lös från normer om hur livet ska se ut. Barnen mår bra, är trygga och stabila. Vilken rikedom de får med sig! Förståelse för andra och sig själva.
Jag är en mycket stolt mamma även om andra delar i livet inte är på plats.

Vi skulle aldrig få ihop ett gemensamt liv, du och jag. Som jag älskade när vi skrattade tillsammans. Och som jag gick fullständigt sönder inombords när du gång på gång stängde mig ute.
Jag är helt säker på att det är okej att vara två, vara stark med någon annan. Din barriär är för svårforcerad för mig. Jag önskade du skulle förstå att du inte kan leva utan mig. Många dagar väntade jag. Tills det gått så lång tid att jag inte skulle tro dig längre om du nu fick för dig att säga det. ”Se bara!” skulle jag säga. ”Det går alldeles utmärkt att leva utan mig. Du GÖR det ju!”

Lika fysiskt som jag känner allt annat, lika fysiskt kände jag när jag gav upp min väntan. När det slog mig att inget du säger nu kan spela någon roll. Jag tror dig inte och jag vågar inte.

Som jag hoppas att du ska hitta den där underbara kvinnan som kan ge dig allt det där… Fast du inte resonerar som jag; Göra dig hel! Fylla tomrummet man omöjligt själv kan fylla eftersom det finns inuti en. Det blir lite som att försöka krypa in i sitt eget rövhål. Typ.

Jag vill gärna träffas. Och kramas och kunna vara vänner.
Finns inga undertoner eller förhoppningar i det. Bara så det är för mig.
Vet inte om du redan är iväg på nästa tur, tyckte jag räknade att det borde vara dags.

Största kramen!”

Mer tystnad

För mig är det helt obegripligt att hon inte svarar efter sista brevet som jag skickade. Hon har nu läst det och tystnaden är lika kompakt som tidigare. Jag undrar verkligen vad som fått henne att gå så i baklås. Nu får jag känslan att hon hatar mig eftersom hon inte bara kan skicka ett sms där det står att det är slut. Hon verkar av någon anledning vilja göra mig illa. Det frustrerande är att jag inte kan komma på en enda rimlig anledning. Det finns inget giltigt skäl alls. Hon måste bara ha bestämt sig att aldrig mer kontakta mig och att jag är nåt hon måste offra för att bli lycklig i USA. Jag hade inte blivit glad av att höra det då jag har en infekterad syn på ”The great land of freedom and opportunities” men jag hade ändå fått gilla läget. Då hade jag åtminstone vetat och fått mitt avslut. Nu är det svårt att gå vidare. Jag kommer säkerligen be nån jobbkollega kolla med henne vad som hänt även om det är helt galet att jag ska behöva göra det. Jag skulle kunna skapa en hel del obehag för henne om jag vill. Jag väljer dock att inte sjunka till hennes nivå.

Får jag ingen respons på mitt brev närmaste dagarna så är det slut, det är bara att inse hur ont det än kommer göra. Då måste jag ge upp och intala mig själv att det är viktigare för mig att försöka vara lycklig än att få rätt. Detta är en kamp jag inte kan vinna, och det finns inte heller någon belöning att erhålla. Det är inte läge för envishet och prestige utan jag får svälja stoltheten. Jag måste då radera henne från alla sociala forum och ta bort meddelanden. Annars kommer jag sitta och läsa dessa, och försöka hitta saker som inte finns. Det kommer bara få mig knäpp. Samtidigt vet jag hur jobbigt det kommer bli att radera. En del kan jag spara ner i dokumentform och lägga på ett usb-minne som en slags trygghet som jag sen kan kasta nån gång i framtiden då jag läkt. Vissa konversationer går dock inte att spara och dessa kommer bli svårast att radera.

Tyvärr kommer det här ta lång tid att läka känns det som eftersom jag var riktigt förtjust i henne. Så mycket framtid som vi pratade har jag inte gjort med någon tjej på väldigt länge. Detta kommer svida på många sätt, inte bara hur hon slutade höra av sig. Det är det sämsta ”avslut” jag någonsin fått. Så dåligt som jag mått de senaste tre veckorna kan jag inte minnas när jag gjorde sist. Det som är värst är att jag gick all-in, blottade mig, var ärlig och öppnade mitt hjärta och som tack blev jag helt mörbultad, förödmjukad och behandlad som skit. Jag vet inte om jag vågar och kan mer. Jag är så oerhört trött och besviken att jag inte kan få den relation alla i min omgivning har. Jag vill inget hellre än att ha en relation, en livskamrat att dela tillvaron med.  Jag vill få mening i mitt liv och inte bara leva i tomhet och tystnad. Jag har i princip inga singelvänner. Alla har familj och barn. Det är bara min vän, soctanten, som oxå har det motigt. Jag hade hoppats att jag skulle få utdelning på att spela med öppna kort och vara ärlig, men det slutade katastrofalt och i ännu en besvikelse. Det uppmuntrar mig inte till nya försök. Jag har redan kastat bort så mycket tid och nu försvinner mer dyrbar tid på att bearbeta detta. Fan!

Kunde inte låta bli

Var ute med några vänner och hade trevligt. Vi hade ätit och hade tagit oss till ett ställe för att spela shuffle board. Plötsligt var jag tvungen att plocka fram mobilen för att kolla om hon läst mitt sista mess, där jag frågade varför hon inte pratade med mig, vilket jag kunde notera att hon gjort utan respons än en gång. Jag deppade ihop fullständigt och blev helt frånvarande. Synd eftersom det var en del nya människor jag träffade. Jag kände mig helt uppgiven och tyvärr återspeglades det i mitt beteende. Jag har aldrig varit bra på att låtsas som ingenting.

Förvisso hade jag bara druckit 3 öl men jag lackade ur fullständigt och skickade meddelandet jag filat på i en vecka. Jag borde sansat mig ett tag till men samtidigt så har jag funderat på det länge nog. Nog är nog.

Hi sweetie, 

I honestly don’t understand what is going on n what the purpose of ur silence is. I actually expected some kind of response to my last letter, either that u r thinking or it is over. Whatever u know about our relation I would appreciate if u could share it with me as well. We r two persons in this relation. 

This silence treatment is very strange n unpleasant, n most of all very unlike u. I can’t find any reason for it. I don’t deserve to be treated this way. No one deserves it actually. Does ur family get the same treatment or is it only me? Have something happened to u? Have somebody taken charge of ur phone n accounts so u can’t contact me?

 

If u need time to think n breath it is a lot easier n more polite just telling me instead of ignoring me. I know u told me u do crazy things when u r stressed. If that is the situation now I would understand if u only told me, so I know. I am not good at mind reading. I can wait for u, I have told u many times, but I need to know what u r thinking n what ur future dreams r. If u wanna break up, just tell me. Since we can’t meet irl u just have to text or mail me if u don’t want to do it on Skype. It is easy. U don’t even have to face me when doing it if u feel shy.

 

I don’t know if u can imagine my position n how bad this silence n ignoring makes me feel right now. I can’t get hold of u n u r not answering my msgs, only ignoring me. I am asking for ur understanding to tell me what u r thinking. After all the time we spent close onboard n travelling u owe me an explanation what is happening. We r adults, not small children. We face the problems, not run away. We have to take responsibilty for our actions, now it is time for u to sort out what u have started with the silence treatment. U know it, I know it. I doubt this is the way u really want to behave sweetie. Would u like it if somebody u loved just started ignoring u without any reason n heads up? It is very selfish, cold n rude. Maybe u r stressed or maybe somebody is forcing u to ignore me. 

 

I don’t know what is going on, if u r ok, if something has happened, if I have done something to hurt u etc. There is a million thoughts going thru my head n I have a hard time focusing on other things. I need answers, I need to know to go on with my life. I don’t even know if we r together anymore but in my opinion we r since none of us have broken up this relation. Silence treatment is NOT breaking up for me, it is only a disrespectful, spineless, heartless n coward way of treating people. It only leaves bad scares. Why do u want to hurt me? I can take the truth. I prefer people being honest n respectful. 

 

U wrote u want me to be happy, n that u love me n r serious about us. This is a very strange way of showing that sweetie. This is the opposite. Do u really think I am happy now when I have no clue what is going on n u refuse to tell me although I am asking/begging u? All I get is silence. How can I go on when I don’t even now if I am in a relation or not? I don’t know if I am to mourn n then try to heel, first I need to know if our relation is over. This process can not start until I know. It is ur responsibilty to tell  me if u care for me. But it seems u hate me for some reason considering ur behaviour. I have no idea what I have done to be treated this way. 

 

If this silence treatment is ur plan to make me angry n hate u it is not working, u r only making me sad n worried. I have no reason to hate u even though u r behaving really poor. I don’t want to be full of hate, that will not make me happy. I find it heartbreaking that u act like this, since I care about u n always tried to treat u good. A problem is not going away by ignoring it, u have to deal with it. Maybe it is some test on ur behalf to see how much I love n care  for u? By now u should know that I love u n there is no reason to doubt that what so ever.  

Nwei, how much I would ever dislike or hate a person I would never treat them the way u r treating me now. I really hope u never have to experience the same. It is humiliation n psychological terror u r doing n it is tearing me down. I have no energy left. I don’t want to go to work feeling the way I do now. 

 

Soon I will sign on n when people will ask about u I don’t know what to say. I guess I have to say something like ”She has been ignoring me for some weeks now n I don’t know what is going on. I don’t even know if we r together or not”. Maybe u have told ur friends already, then I will only look like a complete fool since I am the last one to know. It is better that u tell me what is going on rather than I have to ask all ur friends onboard to ask u if they don’t know already. 

 

Last time we spoke on Skype (about 3 weeks ago) it felt like u really cared for me. Ur eyes n smile don’t lie. It felt like u were about to cry when I said I would cry. Few days earlier u sent me naughty pictures. The last text u sent me, u wrote u loved me n were serious about us n that u wanted us to talk on Skype. What happened only few hours later which suddenly made u change ur mind n decide to just start ignoring me? What r u afraid of sweetie? Please share with me, u can always talk to me. If u don’t love me anymore or honestly think I cannot make u happy, just break up with me. No need to treat me bad. If u don’t know what u want, also just tell me. Communication is the key, we have talked about it several times. 

 

From day one u have always been the one worrying if I was serious about us because u didn’t want to get hurt u said. I don’t think u would have liked it if I only ignored u. I hope u understand u r hurting me now with this silence. It seems u r the one not serious about our relation, not me. 

 

For some sad reason it seems u only see problems for our future n since u don’t discuss it with the person it concerns, me, u will not get any feedback n possible solutions. I know ur family will never support my case, u told me urself. It feels u have given up hope n u have excluded me without seriously talking to me. That makes me sad. I really thought we were compatible n would talk to each other if we had problems. We even made a promise about it. 

I want u to know that we have a lot of different options n possibilities if WE want this relation to work but then u have to start talking to me. I don’t want to give up. Do u?

 

I don’t understand anything. I care for u n love u. I actually thought the feeling was mutual. I don’t think I have read/judged u that wrong. I am normally good with peoples character. Is this the way u treat people close to u? R u happy n proud about urself now? Do u think u r handling this situation good n respectful? I would really feel bad about myself if I treated people like u do. 

 

Have somebody forbidden u to talk to me? Does ur family not approve me? Ask urself in that case what they know about me? Do they know me as a person, who I am? Do they know my economy (if money is the problem)? Is it fair what they r saying? Have they been here? Do they know how it works n looks here? Do they know about the social welfare system which is quite unique in the world with all benefits. Do they have any facts n what r they based on? I think of u as a smart n tough girl who makes own decisions. It’s time to grow up otherwise. 

 

If u wanna break up just tell me. Of course I will be very sad since I love u n really hope we will have a future together. But I will be even more sad if u just continue to ignore me. Then I am stuck here hoping that u maybe one day will talk to me. There is no need to hurt me more than necessary sweetie. I gave u my heart, just return it in one piece if u don’t want it anymore. No need to step on it n destroy it. I want to be able to love again someday n give it to a person who will treat it with love n care. Most of all I want that person to be u. 

I still love u sweetie, no matter what, but this silence makes me sad n crazy.  Please tell me what is going on. I deserve to know. I will not give up on u until u tell me to. U r the one I want. This stubborn little girl. Always fighting on her own. 

Muuah

What goes around comes around

Tystnaden fortsätter med min flickvän (?) på andra sidan jordklotet. Ibland är jag riktigt bitter och förbannad och vill bara skriva en massa dumma saker som mest innefattar dvs könsord och svordomar. Dock sansar jag mig för det vill jag inte leva med i efterhand, det skulle bara ligga och skava efteråt. Jag behöver inte bete mig dumt för att hon gör det. Uppenbarligen är hon inte den person jag trodde hon var. Självklart känner jag mig lurad eftersom jag ödslat både tid och pengar på henne. Pengarna spelar mindre roll men tiden får jag inte tillbaka.

Hon gör sig påmind lite varstans på stan även om vi aldrig tillbringat tid här. Det är personer på stan som på något sätt påminner om henne med kläder, utseende, smycken, gång, hår osv. Varje gång går det ett sting av smärta genom mig.

Jag skickade ett kort meddelande igår på alla forum jag kan nå henne på, Viber, Facebook, Skype och mail. Jag skrev ”Sweetie. We both know it is time to talk n sort things out. Silence treatment n ignoring me is not the proper way. Now it is time to act like adults. Talk to me. Muuaah”

Än en gång ser jag att hon läst det och mer tystnad. Det börjar bli komiskt. Jag har faktiskt skrattat åt det någon gång och inte bara varit arg. Dock upptar hela grejen i sig alldeles för mycket tid av min tillvaro. Jag är låg på energi och mår uselt. Svarar hon inte nu, skickar jag ett brev som jag har funderat på i över en vecka nu. I nuläget är det som ett levande dokument som jag fyller på allt eftersom. Det finns inga bitterheter i det, däremot förklarar jag hur ledsen och besviken jag är på henne över hennes agerande. Jag måste skicka det för att på något sätt kunde gå vidare med detta. Annars kommer det ligga och tära hos mig en lång tid.

Idag såg jag hon var inloggad på Facebook så då skrev jag bara ”Sweetie, why don’t u talk to me?”. Det blev inte läst innan hon visade sig vara utloggad.

Ironin i detta är att saker alltid slår tillbaka till en till slut. Jag har aldrig behandlat något med fullständig tystnad och ignorans som hon gör med mig, men under den värsta tiden i mitt liv med lögner och dubbelspel var det ändå mycket tystnad från mig. Då jag inte orkade med allt som hände. Men jag försvann aldrig helt som hon har gjort i detta fall. Jag kanske var tyst någon dag oavsett telefonsamtal, sms och mail. Nu får jag igen, tiden hann ikapp mig också. Synd att det kommer när jag försöker uppföra mig och är uppriktigt ärlig med min avsikter. Tajmingen i livet är märklig. Jag tycks aldrig hitta någon som befinner sig på samma plats i tillvaron som jag. Hon här skulle t.ex flytta utomlands, även om jag förvisso hade chansen att stoppa det. Med tanke på hur hon hanterar vår situation så var det nog bra att jag inte stoppade henne. Hon är inte en person jag vill ha till livskamrat.

Hon skrev ofta att hon ville jag skulle vara lycklig. Undrar om hon på fullaste allvar tror detta gör mig lycklig. Hon har säkert nån förvriden tanke att om jag hatar henne blir jag glad. Vad hon missar är att jag orkar inte gå omkring och hata människor. Det blir inget liv av det.

Streta emot

Vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Det är ett mantra jag bär med mig men tyvärr inte praktiserar i den utsträckning jag borde.

Jag vill så gärna skriva till min fd (?) flickvän och forcera fram ett budskap från henne, men då är frågan varför. För att få rätt? Jag vill vara lycklig men är allt annat än det för stunden. Jag blir inte lycklig oavsett vad jag gör. Prestige är inget som jag bryr mig om så visst kan jag bomba henne med meddelanden, men då försöker jag kontrollera och forcera situationen i min strävan att få rätt. I detta fall att man uppför sig respektfullt och avslutar en relation genom att säga ifrån. Det finns så mycket jag vill säga och fråga, och som jag behöver få ur mig för att inte bli knäpp, men hur gärna jag än vill skicka iväg det får jag nöja mig med att skriva det här. Jag vet det skulle bli bittra meddelanden och det vill jag inte bära med mig. Jag har ingen anledning att bete mig illa för att hon gör det. Hon har säkert sina anledningar. För nåt mystiskt och obegripligt pågår. Jag finns kvar på hennes facebook, likaså våra bilder ihop. Jag börjar undra om någon i hennes släkt förbjudit henne att ha kontakt med mig. Kanske tom tagit hennes telefon.

Ironin är att hon ville jag skulle vara lycklig skrev hon, och så gör hon mig mer illa än vad som behövs. Jag fattar verkligen ingenting alls. Hur man kan säga och skriva de saker hon gör vid vår sista kontakt och därefter fullständigt ignorera mig.  Jag trodde jag kände henne bättre än så. Jag blir besviken jag läste henne så fel. Jag tror dessvärre jag till viss del har mig själv att skylla. Jag skapade ”monstret” själv. Jag förespråkade alltid den svenska modellen att man delar allt i en relation, att det är jämlikt osv. Jag märkte hon var ovan vid detta tänk och nu har jag kanske fått det i retur. I vår del av världen värderas inte relationer högt utan vi konsumerar dessa precis som allt annat i vårt konsumtionssamhälle. Minsta lilla problem så separerar vi. Jag tror vi ger upp för lätt idag. Därmed inte sagt att jag vill ha det som på min morfars generation där man till varje pris höll ihop familjen. Jag tror dessa värderingar är mer typiska i Filippinerna idag men nu gör hon uppenbarligen undantag på detta.

Jag vet hon gjorde mig glad och fick mig att skratta, vilket är jätteviktigt för mig. Jag gillade hennes utseende och kropp, och även ålder. Hon var 10 år yngre än mig och ville ha barn då hon i sin värld ansågs vara gammal som inte hade några. I övrigt vet jag inte vad som gjorde henne bra. När vi reste runt på semester var jag alltsom oftast irriterad även om det var mer på hennes land än henne. Men tyvärr fick hon ta skiten, hon var så att säga budbäraren. Men vi klarade semestern i 3 veckor utan drama trots att vi levde så tätt ihop. Hon tog mig på ett bra sätt, och sa ifrån när jag gnällde för mycket. Det är en egenskap jag verkligen gillar när jag inte kan köra över någon. Jag vet jag retade mig på hennes självupptagenhet i olika sammanhang, hennes okunnighet om världen i allmänhet och att hon hon kunde vara ytlig. Men detta hade jag ändå överseende med. Vår brist på kommunikation får vi båda ta på oss. Den berodde dessutom antagligen även på såväl språkförbistringar som kulturskillnader. Jag vet inte om det är henne jag saknar eller relationen och sällskapet. Att jag hade någon att dela min tillvaro med. Kanske slog jag knut på mig själv med henne och idealiserade det vi hade. Men när jag ser på bilder från vår resa så ser vi väldigt kära ihop. Blickarna ljuger inte. Jag vet inte vad jag ska tro om nåt längre. Jag vet bara att tystnaden gör ont.

Tystnad

Tystnad har alltid varit laddat för mig, oavsett närvarande eller inte. Som liten önskade jag alltid att min pappa skulle vara bortrest så det inte skulle bli bråk därhemma. När mamma och jag var ensamma var det lugnt. Dock var det inte bara min pappas fel att det bråkades. Mina föräldrar skulle aldrig levt tillsammans.

Det var sällan jag vaknade eller gick och la mig till tystnad. Snarare försökte jag trycka in kuddarna i öron som en slags öronproppar för att stänga ute bråken. Den tystnad som uppstod var alltid högst tillfällig och bedräglig för det var lugnet före stormen. Jag visste det inte skulle vara tyst länge till.

För mig betyder därför tystnad nåt obehagligt även om jag kan uppskatta det när jag besöker min vän M ute på landet. Då är tystnaden vad den borde vara, det vill säga rogivande och fridfull.

Sedan två veckor tillbaka möts jag av fullständig tystnad från det som var min flickvän. Då trodde jag hon ville bryta upp med mig när vi textade på Viber, vilket hon sa hon inte ville. Hon älskade mig och var seriös angående oss, men ville jag skulle vara lycklig sa hon. Hon sa vi skulle höras på måndagen och prata på Skype. Det sista meddelandet jag fick var Always remember that I love u sweetie. Sedan dess har jag mötts av total tystnad. Första dagarna vädjade jag till henne att höra av sig så jag visste hon levde men sedan slutade jag med det. Jag såg hon läst mina meddelanden, men fick inga svar alls. Jag pratade med vänner och var förkrossad och insåg att jag var tvungen att lämna henne i fred. För några dagar skickade jag henne ett sista (?) brev där jag bad om ursäkt för att jag pressat henne och bad henne berätta om det var slut. Även detta försök till kommunikation ignorerades.

Ovissheten och tystnaden äter upp mig. Jag vet ingenting, men spekulerar oändligt och mitt kontrollbehov går bärsärk inom mig. Jag trodde inte hon skulle vara så kall och hjärtlös att hon inte kan berätta hur det ligger till. Hon behöver inte ens möta mig utan kan bara skicka ett meddelande att det är slut. Enklare kan det inte bli. Jag vet inte om det återigen handlar om kulturskillnader så hon känner sig ”blyg” att göra det. Vet inte heller om hon vill få mig så arg, ledsen och besviken så att jag ska göra det åt henne. Oavsett så är denna ovisshet och tystnad förödande för mig. Jag sitter och hoppas att det ska plinga till i min telefon och jag är nästan besatt av att ha den under uppsikt hela tiden. Jag spionerar och ser om hon är inloggad, kollar om hon har mig kvar på facebook osv. Jag känner mig som en stalker. Det har blivit bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli. Jag läser meddelanden och försöker hitta saker som inte finns. Det lilla välmående och självrespekt jag byggt upp senaste åren är bortblåst tyvärr. Det var bräckligt, som ett luftslott.

Jag måste utgå från att det är slut, men nånstans inom mig när ändå förhoppningen att hon bara tänker över sin situation, och sen ska höra av sig och berätta att hon vill ha mig. Det känns som hon försvunnit ur mitt liv, men hennes död är inte bekräftad och själv går jag omkring orolig och hoppas hon är vid liv. Jag hade så mycket hellre fått besked att det är slut så jag kan påbörja sörjningsarbetet. Nu vet jag ingenting och att sörja ovisshet är svårt för mig.

Om hon hörde av sig är jag rädd att jag skulle ta tillbaka henne trots att hon i mitt tycke har behandlat mig som skit. Det gör mig ledsen att jag skulle trampa på mig själv så för att få kärlek och närhet. För egentligen vill jag inte vara med en person som flyr problem och som inte behandlar mig på ett värdigt och schysst sätt. Jag tycker hon är oerhört egoistiskt och respektlös.

Idag har jag varit helt förkrossad och så mörka som mina tankar varit idag kan jag knappt minnas de var senast. Förmodligen 8-10 år sedan. Idag när jag inte gråtit så har jag googlat hur man tar livet av sig. Den meningslöshet jag känner för min tillvaro för stunden gör att jag funderar på att ta livet av mig. Jag ser ingen ljusning i min framtid, bara tomhet, uppgivenhet och meningslöshet. Jag antar min nuvarande självömkan även hänger ihop med att jag gick på dejt igår med en tjej som inte var intresserad. Själv hade jag gärna träffats igen.

Snart ska jag jobba och det gör mig nervös och illamående. Jag vill inte leva detta kappsäcksliv längre. Jag pallar inte och mitt sociala liv tar för mycket stryk. Dessutom kommer det att påminna mig om henne då vi träffades på jobbet. Alla mina kollegor och även hennes vänner kommer fråga mig om henne och jag känner mig bara som ett åtlöje. Jag skiter i prestigen att vara förlöjligad och förnedrad för det är jag så van vid men det gör mig bara än mer ledsen och nedstämd.

Jag måste omskola mig igen så jag får ett jobb som åtminstone kan ge mig chansen till en relation med en svensk tjej en dag. För som det är nu träffar jag ingen och ingen vill inleda en relation med mig och mitt flackande liv. Jag har aldrig hört talas om det innan, men nu har jag till och med blivit dumpad av en filippinska. Det är ett slags bottenrekord i sig. Mitt liv kan inte bli mycket sämre. Jag har därför varit hos en studievägledare för att prata om eventuella möjligheter och resultaten gjorde mig deppig. Jag vill/orkar inte läsa en 3:e utbildning. Det tar för mycket kraft, för att inte tala om att lösa det ekonomiskt i så många år. Jag trodde jag skulle få bättre utdelning på alla mina högskolepoäng.

Jag skulle behöva miljöombyte och har därför börjat kika på Hemnet efter nytt boende. Jag bor i en hyresrätt för tillfället.

Idag var jag på min första visning och blev helt såld på en lägenhet i Slottstaden. Samtidigt blev jag nedstämd för om jag skulle lyckas köpa den så behöver jag ha en stadig inkomst. Det har jag med nuvarande jobb, men då dör mina omskolningsmöjligheter och på sikt en eventuell relation. Det vill jag verkligen inte offra eller avstå.

Jag sitter i ett moment 22 som gör mig helt matt och orkeslös. Jag är fullskiten av pengar, önskar livet ur mig själv, och drömmer så det gör ont om en relation med en schysst tjej där det finns kärlek, trygghet, värme och omtanke för varandra. Jag har ett enormt behov av att få det, men lika mycket av att ge det, men ingen vill ha det.

Struntar jag i lägenheten så får jag bo kvar där jag bott i 16 år. Det känns negativt, jag behöver något nytt, ett miljöombyte skulle göra mig gott. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Men flyttar jag så har jag inte råd att säga upp mig och omskola mig, vilket jag behöver för att få ett meningsfullt jobb, och också en betydligt bättre chans att få ett fungerande socialt liv. Jag sitter fast i en mardröm och det enda som omger mig är tystnad. Framför mig har jag ännu en helg i ensamhet om jag inte åker till psykakuten.

Minnesanteckning till mig själv

Jag blir förvånad vad snabbt det går att glömma bort bra strategier och verktyg som jag lärt mig de senaste åren genom terapi, kurser och böcker.

Då jag sitter i en rörig situation med tjejen på andra sidan jordklotet och inte är helt nöjd med mitt agerande i situationen så började jag läsa Hemligen – från ögonkast till varaktig relation igen. Har även läst en del gamla anteckningar från kurserna i personlig utveckling.

Det känns som att jag bör komma ihåg följande punkter:

• Kontrollera inte situation genom att agera på tankar. Försök släppa taget och inte manipulera.
• Lös min egen inre konflikt och kasta inte över den på någon annan.
• Iaktta den kognitiva triangeln inom mig. Sätt käppar för att undvika rundgång.
• Var vaksam på automatiska tankar, notera och låt dem passera. Lyssna inte på egot som bara vill bekräfta min rädsla och förstöra. Utmana och ifrågasätt istället.
• Gör tvärtom-metoden hur jobbigt det än känns för stunden
• Tänk på willingness-verktyget när jag är på väg att göra nåt för att lindra min smärta.
• Läsa min egen blogg för att påminna mig hur dåligt jag mått tidigare och att det kunde ha varit värre.

Kärlek – en liknelse jag gillade

Läser för tillfället en bok som är rena tegelstenen, över 900 sidor , som heter Shantaram och som utspelar sig till stor del i Indien, åtminstone än så länge för jag är långtifrån klar än.

I boken var det en beskrivning av kärlek som jag gillade och identifierade mig med. Förmodligen för att jag känner igen det som beskrivs så väldigt bra och det var en väldigt talande liknelse. Ofta är det jag som slår knut på mig själv för att bli gillad och uppskattad även om det vid några tillfällen har varit det omvända.

”Hon älskade killen. Hon gjorde det för hans skull. Hon skulle ha gjort vad som helst för honom. En del kvinnor är såna. En del kärlek är sån. Kärlek är för det mesta sån, så vitt jag kan se. Hjärtat börjar kännas som en överfull livbåt. Man kastar sin stolthet överbord för att hålla båten flytande, man kastar sin självkänsla och sitt oberoende. Efter ett tag börjar man kasta människor överbord – sina vänner, alla man känt. Livbåten sjunker i alla fall och man vet att man följer med ner. Jag har sett det hända massor av flickor här. Jag tror det är därför jag har fått nog av kärleken.”

Tydligen är en del män också så eftersom jag känner igen mig. Jag kanske inte har kommit till steget där jag gör mig av med vänner men däremot negligerar dom, typ säger att vi inte kan träffas. Då har jag inte ens en träff inbokad utan hoppas bara få kontakt med personen ifråga på nåt socialt nätverk eller över telefon. Besvikelsen när det sedan inte sker, att jag väntat på ingenting, är monumental. Jag blir så trött på mig själv att jag inte valde livet, dvs umgänget med en verklig vän, istället för någon som jag tror och hoppas ska gilla mig.

Det är aldrig roligt när man som jag är desperat efter att få närhet och kärlek. Det enda det resulterar i är att jag sitter och skär i mitt hjärta och blir än mer missmodig. Just nu är jag i en sådan situation med ”min” tjej som jag gör allt för att få det att fungera med trots att vi befinner oss på olika kontinenter. Ration på skickade mail är ca 5:1, dvs på 5 skickade meddelanden så får jag 1 tillbaka. Jag är inte blind, jag inser jag gör mig själv till åtlöje. Detta är med en tjej som jag inte ens träffat på de 3 senaste månaderna. Så jag förstår inte riktigt själv vad det är jag hoppas ska hända. Jag är fullständigt exkluderad från vad som händer i hennes liv. Just nu ägnar jag så oerhört mycket energi på att tänka och analysera saker som jag inte har en aning om. Jag behöver inse att detta är slöseri med tid så jag inte hamnar i liknande hopplösa situationer som tidigare där destruktiva relationer pågått i flera år.

Det enda positiva än är att trots att jag fått ok från två olika tjejer om avancerad sex så har jag backat och varit undvikande när det blivit aktuellt. Jag vill inte dämpa min nedstämdhet med några helt meningslösa sexuella möten med personer som varken attraherar eller intresserar mig. Tanken får mig inte ens kåt.

Brustet hjärta igen

Hur ska jag någonsin våga öppna mitt hjärta igen efter att ha fått det krossat än en gång? Jag visste innerst inne att ett långdistansförhållande var dömt att misslyckas men jag sköt problemet framför mig. Jag ville inte ta tag i det för jag visste inte konsekvenserna om jag skulle försökt stoppa henne från att åka och prova sina vingar på hennes livs möjlighet här i livet.

Nu kan jag på ett sätt tycka jag borde ha tagit tag i det på något sätt. Kanske hade relation levt eller så hade jag kommit längre i läkningsprocessen nu.

I natt var jag tvungen att börja rodda. Vi hade pratat på Skype för några dagar sedan och haft ett bra samtal där vi avslutade med att båda gråta och vara ledsna. Därefter hörde jag inte av henne så mycket. Jag vet att hon har fullt upp i USA och att saker inte är som hon tänkt sig. Jag vet också att det är tufft för henne att acklimatisera men likväl blir jag besviken av utebliven uppmärksamhet.

Jag antar min självkänsla är låg och behöver henne till att bekräfta mig. Det är sorgligt att det är så. Jag trodde jag kommit längre. Först var jag undvikande i vår relation sen nu när hon blivit det så blir jag så klart helt ”needy”, något jag inte alls uppskattar med mig själv. Eftersom vi huvudsakligen har kontakt via Viber och Facebook blir kommunikationen därefter, särskilt som hon skriver från sin mobil med litet tangentbord. Dessutom skriver vi på engelska vilket inte är moderspråk för någon av oss. När det gäller känslor och liknande är det lättare att skriva på sitt hemspråk tycker jag. Det är så mycket nyansskillnader jag inte behärskar i engelska. Som exempel ordet älska som för mig är mycket starkare på svenska än love på engelska.

Hade jag haft is i magen så hade relationen levt vidare men det var nåt som inte fick mig att må bra. Det mesta låg hos mig, jag kände mig bortglömd, övergiven och lågprioriterad. Ungefär som jag kände mig med M, borderlinetjejen. Kanske är det kvarlevor av den relationen som förstärker min upplevelse nu, allt känns liksom igen. Kanske är jag också mindre intresserad av att slå knut på mig själv och vågar ifrågasätta om något inte känns bra. Detta kändes inte bra, och har inte gjort på länge även om vi haft några bra samtal på vägen.

Jag vill ha en kärleksfull relation där man umgås och gör saker tillsammans. Jag vill inte göra allt på egen hand längre och det är precis vad som händer när man är involverad i ett långdistansförhållande. Inte blir det bättre av att sakna datum då man planerat att träffas. Jag har försökt insistera på att komma och hälsa på henne även om jag inte är ett stort fan av USA men hon har varit avvaktande. Hon vill ”landa” först säger hon och det förstår jag. Men jag tänkte vi kunde planera för en månad framåt eller nåt. Nu uppstår istället, en för mig synnerligen obehaglig ovisshet där jag inte vet när, eller ens om, vi kommer träffas igen. Jag kan inte leva på hoppet och satsa på något som är ytterst tveksamt.

Under vår tid tillsammans har vi nog båda misslyckats med att kommunicera med varandra fullt ut. Kanske beroende på rädslor, språkförbistringar men främst tror jag det beror på kulturella skillnader. Jag har betonat att vi skulle lyfta upp problem som kunde relateras till olikheter för att inte förstora upp något utan lösa det direkt men det har vi nog misslyckats med.

Jag fick innan hon reste till USA frågan om vad jag ville, men jag kunde inte svara bra på det. Jag ville inte vara självisk och säga att jag ville hon skulle vara med mig. Nu får jag det i nacken lite grann. Dessutom säger hon att i hennes kultur är det mannen som bestämmer riktningen. För mig är det helt snurrigt och verklighetsfrämmande, vilket jag försökt förklara utan framgång.

Jag ansträngde mig hårt innan hon for att få henne att komma och hälsa på i Sverige innan för att få en bättre uppfattning om mig och se hur jag lever. Jag tänkte det skulle gynna vår relation. Tyvärr blev det aldrig av och det gör mig ledsen och bitter. Hon menar att hon inte kunde skjuta på sin resa men det beror också på kulturskillnader. I hennes värld säger man inte nej till ett jobb. Hon hade kunnat förklara att hon blev en månad sen och antagligen hade det inte blivit några problem men istället blev det som en kil mellan oss som bara har tilltagit.

Nu står vi på varsin världsdel och tjafsar och är olyckliga båda två. Ja jösses, att jag hela tiden lyckas hamna i dessa situationer. Jag tror inte det är tillfälligheter.

Eftersom jag mår kasst börjar jag så klart försöka hitta sexkontakter för att råda bot på min ångest och få smärtlindring. Jag vet om det, men är i nuläget oförmögen att göra något åt det. Dock har jag inte hamnat i något konstigt än. Jag vet inte om jag är stark nog att dra mig ur om jag får chansen. Samtidigt vill jag inte hamna i en situation där jag är otrogen, även om vår relation förmodligen är över för gott.

Röda dagar är jobbiga

Av nån anledning blir alltid ensamheten mer påtaglig när det är helger, som nu påsk. De flesta har familjer och barn, och umgås med nära och kära. De har iaf någon att umgås med även om det kanske ibland är påtvingade sammankomster. Jag har ingen att träffa mer än min mamma och det känns inte heller så upplyftande. Vår relation är fortfarande komplicerad även om jag kan se att hon faktiskt försöker förbättra sin tillvaro på många sätt. Hon har till och med lyckats hitta två väninnor att umgås med.

Jag träffade en tjej strax innan nyår 2012, vi umgicks och var ett par, fram till oktober 2012 då vår situation blev ohållbar. Hennes tillvaro var för rörig för mitt välmående. Alla kan vi drabbas av tråkiga händelser men utifrån hur min tillvaro sett ut tidigare behöver jag stabilitet kring mig. Vi har fortfarande lite kontakt, hon mailar mig långa brev som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jag blir mest matt och vet inte vad jag ska svara. Ibland är det som hon inte själv ser problemen även fast hon i andra lägen själv konstaterar det. Jag har lånat henne en del pengar till viss del på grund av dåligt samvete men så klart också för att jag tycker om henne och vill henne väl. Just nu är pengar inget problem för min del så jag hjälper gärna till. Hon vill fortfarande att vi ska bli ihop. Även om jag tycker om henne så är det inte möjligt så länge hennes livssituation är som den är. Jag befinner mig i ett läge där jag helt plötsligt har möjlighet att göra saker, då vill jag passa på att kunna göra det, och inte känna mig ekonomisk pressad för att hon inte har samma förutsättningar. Hon sa till mig nyligen att jag sällan berättar saker om mig själv. Det är nog sant, men jag tycker det känns jobbigt att t.ex. prata om att jag var på semester i 3 veckor och hade det jätteskönt. För övrigt dök jag för första gången på nästan 20 år. Jag fick blodad tand och ska försöka göra det lite oftare…

Det känns som ekonomin sätter käppar i hjulet för vår relation. Det blir en obalans som gnager och skapar distans. Jag har bjudit henne på hur mycket som helst och det är inga problem för min del, men det är inte hållbart i längden. Hon kräver inget av mig, utan vill snarare klara sig själv, men det blir svårt att ha en fungerande relation under såna omständigheter.

Inte blir det bättre av att jag sedan september har träffat en tjej på jobbet som jag tycker mycket om. Men än en gång, jag kan själv se mönstret, så är det en slags omöjlig relation. Hon bor på andra sidan jordklotet, så våra möjligheter att träffas är högst begränsade. Hon ska förvisso flytta till USA men det underlättar inte särskilt mycket. Vi håller kontakten via Skype och Viber men det ger inte samma glädje och värme som att ha en person nära sig. Jag är fortfarande lika ensam i min tillvaro. Vi kan inte dela vardagsupplevelser tillsammans.

Just detta att jag alltid försätter mig i omöjliga relationer är jobbigt. Det är ju knappast en slump utan det är någon slags skum trygghet förmodar jag. Jag vet ju att det inte kommer att hålla i längden och då blir det nog mer ofarligt för min del. Efter att vi tillbringat över 3 veckor tillsammans på semester så var jag riktigt ledsen när jag åkte hem. Jag grät och kände en slags uppgivenhet. Jag visste inte när, eller ens om, jag kommer se henne igen. Där och då, sa jag orden som är så svåra för mig, att jag älskade henne. Det är oftast något jag säger när det redan är slut. Då har orden ingen betydelse längre. Att jag nu dessutom fick säga det på engelska gjorde säkert det mindre dramatiskt för mig. Jag kunde se på henne att hon också var ledsen. Det var jobbigt att se hur hon ansträngde sig för att inte börja gråta. Det formligen värkte i mig.

Nu när vi pratas vid frågar hon mig om hon ska strunta i USA, men hur skulle jag ens kunna tänka tanken att säga att jag vill det. Att hon nu har den möjligheten vill jag verkligen inte sätta stopp för. Det är ett enormt äventyr och en chans hon bara får en gång. Nu verkar det som, jag vet förvisso inte om hon skämtar med mig, att hon inte tror jag vill träffa henne mer bara för att jag säger att hon ska ta den möjlighet som dykt upp. Kanske är det en kulturell skillnad. För henne är det kanske inte en uppoffring att avstå. Även om jag så klart helst hade sett att hon skippade USA så vet jag att det är en avsevärt bättre tillvaro hon erbjuds än vad hon har idag. Därför kan jag inte vara egoistisk. Det handlar nog också om att jag inte i ett senare skede vill klandras för saker hon avstått för min skull. Jag antar det betyder att jag utgår från att vi inte har en framtid ihop. Vilket känns högst rimligt med tanke på förutsättningarna. Jag borde avsluta det nu men hon är så söt och bra att jag smälter bara jag tänker på henne.

Gravida ex

Var ute och träffade en vän igår. Vi käkade och uppdaterade varandra om våra liv och leverne.  Medan vi satt och pratade sa han att trodde han sett A några dagar tidigare, mitt gamla ex som jag inte riktigt kan släppa, och att hon hade haft ett litet barn med sig. Han frågade om jag visste om det var hennes. Eftersom jag inte har någon kontakt med henne längre, och inte heller hennes familj, sa jag att jag inte hade en aning men att det kunde vara rimligt med tanke på att hon har ny kille och att hon närmar sig 40.

När jag kom hem på kvällen kollade jag upp henne på fb. Vi är inte vänner där men det visade sig att hon inte låst sin sida. Där hittade jag några bilder på henne, bland annat med ett spädbarn i famnen, likaså en bild där hon var gravid. Hon passade med barn, det var en väldigt vacker och bra bild. Jag blev glad för hennes skull, men samtidigt väldigt ledsen inombords. jag fick en betongklump i magen. Hon är den enda jag träffat som jag verkligen velat ha barn med även om det inte var aktuellt på vår tid. Hon kändes som den optimala mamman. En person som skulle förmedla en trygg och tillåtande uppväxt, med en god uppfostran. Jag hoppas jag en dag kan träffa någon som henne igen, det hade varit fantastiskt. Särskilt som jag städat upp min tillvaro avsevärt. Nu skulle jag stå bättre rustad och förmodligen inte tabba mig som senast.

Samme vän som jag var ute och åt med nämnde även på telefon för några dagar sen att han hade hört att C, hon jag vänstrade med medan jag var tillsamman med A, var gravid. Det gjorde mig inte missmodig. Jag blev glad å hennes vägnar och kände en enorm lättnad inombords. Hon ville verkligen ha barn medan vi var ihop men jag kände inte det var aktuellt med henne. Nu får hon äntligen det barn hon önskar och kan inte skylla på mig att hon är barnlös. Det verkar hända mycket för mina ex, när dom närmar sig 40.

Jag är tacksam att jag inte behöver vara i närheten av C när hon är gravid, eller för den delen när hon har barn. Det känns som min tid är förbi när det gäller barn och på ett sätt känns det vemodigt. Men samtidigt förklarligt med tanke på hur mitt liv sett ut de senaste 10-12 åren. Ett barn där hade varit förödande för såväl mig som barnet. Jag var inte redo.

Berusande maktfullkomlighet

För några månader sen fick jag kontakt med en tjej på en mindre nogräknad kontaktsida. Vi bytte några mess och insåg vi delade en del sexuella intressen, främst kring dominans. Det rann lite ut i sanden och jag for jag iväg och jobbade och tiden gick. När jag kom hem igen sökte jag upp henne igen efter ett tag, och nyligen tog vi en spontanträff som slutade med hemgång till mig. Jag var dock på teasinghumör så hon satt mer eller mindre naken i min soffa och jag i princip påklädd. Hon var så kåt så hon höll på att gå upp i atomer. Någon dag senare möttes vi på allvar i ett planerat sexmöte. Hon uppfyllde alla sina uppdrag och hon visade sig vara bland det kåtaste jag någonsin stött på.

För omväxlingsskull är detta en tjej som inte har diagnoser, självdestruktiva beteenden eller andra brister utan hon är bara sexuellt openminded med förkärlek för allt som sticker ut. I nuläget kör vi kompetensutveckling inom bdsm. Som hon sa efteråt: ”Du har tagit en oskuld och det är ytterst ovanligt för att vara jag”.

Jag känner nu en nästan berusande maktfullkomlighet över vad jag lyckas få henne att göra. Hon är i princip gränslös i sitt beteende. Hon lever i en öppen relation och har samtidigt ett antal pågående sexrelationer. Vi har varit väldigt tydliga med att det enbart handlar om sex. Detta passar mig förträffligt, vi har inga åtaganden mot varandra alls, men funkar samtidigt väldigt bra ihop sexuellt. Vi lever i olika världar, där hon är en del i hbt- och queerrörelsen.

Hon ser bra ut även om hon i mina ögon är mer extrem än vad jag annars skulle tilltalas av, har ordnad tillvaro, är frisk och sund samt välutbildad och egenföretagare. Hon har inga självdestruktiva beteenden utan är snarare noga med personlig säkerhet, tillit och skydd, vilket jag uppskattar.
För tillfället vidareutbildar hon sig och hennes yrkesval är ytterst intressant utifrån hennes beteende.

Vi håller som bäst på och planerar för nästa möte och jag märker att jag blir helt uppslukad i detta och så klart blir jag lite fundersam med tanke på min bakgrund. Jag får en slags berusningskänsla i kroppen och triggas av vad jag kan få henne att göra. Även om jag inte behöver anstränga mig särskilt hårt för att hon ska genomföra saker häpnar jag likväl över vad hon är villig att ta sig för i sin kåthet. Hon är helt skamlös. Det känns verkligen som jag mött en likasinnad.

Tyvärr reser jag snart bort igen men jag hoppas kunna bibehålla kontakten med henne. Tänker att det är lättare när hon inte har fasta relationer. Då finns det utrymme att ta upp kontakten med mig igen. Jag har en känsla av att hon har ett intressant kontaktnät som gör att hon kanske kan hjälpa mig att bli av med några få oskulder som finns kvar om jag spelar mina kort rätt. För hon har nog redan noterat att jag inte är särskilt pryd eller återhållsam sexuellt. Så vi borde kunna ha nytta av varandra hoppas jag.

Tidigare ikväll sa jag till henne att gå ifrån sina studiekamrater och gå och onanera. Bilden på trosorna hon skickade var nog det blötaste jag har sett. Jag tycker detta är riktigt kul men jag känner att jag tappar fokus. Jag försöker känna efter vad mitt allmänna sinnestillstånd är, och det är nog neutralt. Jag känner mig förvisso en aning rastlös och understimulerad så det är inte konstigt jag triggas av uppmärksamheten.

Vilken kille tycker inte denna tjej är duktig?
”Imorgon kväll är jag endast till för ditt behag, Master. Ses vid 19 någonstans? Tänkte jobba till 17 ungefär, så har jag gott om tid att förbereda mig.”

”slynan vill först och främst behaga Master, men är ju synnerligen förtjust i att bli pullad hårt tills hon sprutar, med fördel strax efter att ha blivit fistad. Så om det är något Master uppskattar så är det ett välkommet inslag. Tror nog Master har rätt bra koll sen sist; gärna dubbelt och gärna munknull, till exempel. slynan har givetvis stort förtroende för Masters färdigheter och egna idéer och ser fram emot att vara utlämnad till Masters infall och vilja…”

”…och skulle Master tycka att slynan förtjänar en stunds onani även idag så kan han veta att hon är väldigt våt nu, och gärna smiter iväg från studiesällskapet ett par minuter… Och givetvis visar sin tacksamhet med bilder om det hjälper.”

”Telefonen dog inne på toan, så hann inte ta någon bild på när jag slickade i mig mina safter, men ska genast ta av mig trosorna och sen svara på ditt tidigare sms”

Överraskande

Idag fick jag ett sms från ett nummer jag inte kände igen. Det visade sig tillhöra C och hennes jobbmobil.
Henne har jag varken sett eller hört av sen vi gick skilda vägar i maj 2011. Hon hörde förvisso av sig med ett mail två månader efter att vi hade brutit upp där hon skrev att hon saknade mig, men det valde jag att inte svara på för att inte bli insyltad igen.
Denna gång vet jag inte riktigt vad hon ville, tror hon var lite rastlös och ensam där hon befinner sig. Hon bor på annan ort under veckodagarna på grund av sitt jobb.

”Hej.
Hoppas du mår bra. Var ute på mammas grav häromdagen och såg då att det var fint hos din pappa med. Antar du spärrat min mail och mobil eftersom du inte svarar. Ta hand om dig. Kram. C ”

Jag tror C är oftare förbi min pappas grav än jag själv. Kan inte ens minnas när det var senast. Körde dock förbi kyrkan i somras när jag var ute och körde hoj.

Det var lite märkligt att hon trodde jag hade blockerat hennes mail och nummer. Jag har varken fått sms/samtal eller mail från henne, vilket jag också svarade henne. Hon är ofarlig för mig och väcker inget obehag. Finns ingen anledning att blockera henne.  Så klart blev jag lite nyfiken vad hon skrivit men i grund och botten kvittar det.

Jag har genom att prata med vänner märkt att en del sms, både in- och utkommande, tycks ha försvunnit i cyber medan jag har varit i väg i Asien, men var mailen tog vägen har jag inte en susning om. Det blir nog svårt för mobilen när jag är på andra sidan jordklotet och ibland har mobilen avstängd några dagar och även hur täckningen ibland bara försvinner när jag kommer till avlägsna platser.

Skulle inte förvåna mig om hennes svartsjuka kille på nåt sätt har ett finger med i spelet, snarare känns det troligt för mail går inte upp i rök.

 

 

Mycket som snurrar

Det har gått en längre tid då jag inte kunnat samla mina tankar som jag vill. Jag har också återfått en del av den oro och nervositet jag kände tidigare men som försvann ju mer jag städade upp mitt liv. Det är först nu jag kan se att jag varit fri från detta obehag ett längre tag då det är nu jag blir uppmärksam på det. Under en kort men stressig period för någon vecka sen kom jag i otakt med min Voxra och funderade även på att sluta med det, den tanken har jag nu övergivit och är tillbaka i rätt vanor igen. Jag är inte mogen att sluta med det riktigt än. Att leka doktor och syssla med självmedicinering är något jag ska akta mig noga för, jag har erfarenheter av det sen tidigare från nära bekantskaper och det funkade inte bra för dem.

Jag tror mycket av min oro hänger nog ihop med den stress jag känt kring mitt jobb där jag hoppat in som vikarie på en massa olika platser, och inte fått den arbetsrytm jag annars är van vid. Allt prat om uppsägningar har inte heller bidragit till något positivt. Jag fick min uppsägning för dryga månaden sen och mitt sista datum var mitten av december men det är ointressant då jag redan skaffat nytt jobb. Jag går tillbaka till där jag jobbade dessförinnan. Jag får en bättre tjänst än tidigare och allt gick väldigt smidigt och enkelt. Jag blev uppsagd från det stället 2009 på grund av arbetsbrist, nu går jag tillbaka dit från att ha blivit uppsagd av samma anledning på stället jag hamnade då. Detta jobb kommer ta mer stryk socialt då jag blir borta under längre perioder men samtidigt får jag mer sammanhängande tid hemma, vilket ger mig möjlighet att utforska mitt intresse för coachning.

Ikväll var jag på en informationsträff hos dem som arrangerat kurserna i personlig utveckling jag gått tidigare i Stockholm. Dem verkar intresserade av att etablera sig i Malmö och jag hade bra samtal med ansvariga. Det var intresserade av att höra var jag befann mig och hur jag såg på eventuella möjligheter i framtiden. Det gjorde mig glad och upprymd då det är något jag är väldigt intresserad av att syssla med i framtiden. Jobbet jag har hoppat på nu känns huvudsakligen som en tillfällig lösning för att fundera vad jag vill göra framöver och även för att buffra pengar. Lönen är bra och jag stortrivdes förra gången jag var där men nu har mycket förändrats i min tillvaro och jag har andra förhoppningar och funderingar. Men som ett under-tiden-jobb är det lysande.

Jag tror jag har haft för mycket lösa trådar som inte fallit på plats som skapat oron jag känt. Innan hade jag inte så mycket hängande över mig eller om jag hade det, så hanterade jag det annorlunda. Jag har blivit lite lat, bekväm och även rädd. Jag har haft en tendens att sylta in mig i saker som inte varit helt genomtänkta och där jag fallit tillbaka i mitt ambivalenta och svävande sätt istället för att agera tydligt och klart. Jag vet i grund och botten vad jag behöver göra för att må bra i det stora hela, likväl är det svårt att genomföra det ibland. Jag motarbetar mig själv, vilket får anses som dumt och energikrävande. Jag har inte varit helt ärlig mot mig själv utan jag har försökt kompromissa om det som är viktigt för mig. Det blir aldrig bra.